Push the Sky Away är första The Bad Seeds-skivan utan Mick Harvey. Att han skulle lämna ett hål efter sig var oundvikligt och frågan var mer vad det skulle göra för bandets sound. Precis som när Bargeld hoppade av svarar bandet med att återuppfinna sitt eget hjul. Push the Sky Away låter inte som något av bandets tidigare fjorton studioalbum. Vill man återknyta det till något bekant skulle man möjligtvis kunna säga att det låter som The Firstborn is Dead korsat med Dirty Threes Horse Stories.
Gitarrerna har i mångt och mycket skurits bort vilket ger skivan en känsla av stillhet som inte infunnit sig ens på bandets lugnaste alster tidigare, samtidigt som det lägger extra fokus på Nick Caves röst ger det den också mer svängrum. I bakgrunden bygger Warren Ellis musikaliska arrangemang stämningar som stundtals är så brutalt vackra att det nästan gör ont (ja, på riktigt).
Det har hänt så mycket här att det stundtals känns överväldigande att ta in, men Push the Sky Away kommer sannolikt bara ytterligare befästa Nick Caves roll som en av vår tids främsta låtskrivare. Skulle man fortfarande inte vara övertygad så kan man ju lyssna på Higgs Boson Blues och ta reda på vad den gemensamma nämnaren mellan Higgsbosonen, Deltablues och Hannah Montana är, eller bara njuta av vad som förmodligen är årets låt.
