Bossfighter

Listor är roliga, vad någon än säger, så därför tänker jag i sann nördanda lista de fem mest episka bossfighterna i tv-spel någonsin.

1. Dante vs Death, Dante's Inferno (Visceral games, 2010)

Bossfight mot självaste liemannen, kan det rimligtvis bli mycket coolare? Lär stå sig som ett av de fetaste bossfighterna tills den dagen man får bekämpa Justin Bieber med Houwitzer. Att man vid seger får använda Liemannens lie som vapen försämrar absolut ingenting.



2. Big Boss vs The End, Metal Gear Solid 3: Snake Eater (Konami, 2004)

Lååång sniperfight mot en under stora delar av spelet rullstolsbunden krypskytt vid namn The End som visar sig vara gammal som gatan och kunna hela sig med hjälp av fotosyntes. Need I say more? Man får nöjet att spåra, smyga och skjuta på honom genom en enorm skog, och adrenalinhalten är ohälsosamt hög hela tiden. Dessutom kan man om man vet hur man ska göra få honom att då av ålder, fantastiskt.



3. Link vs Ganon, The Legend of Zelda: Ocarine of Time (Nintedo, 1998)

Den fetaste av en lång rad feta bossfighter. Och eftersom man slåss mot en skuggversion av sig själv som speglar alla ens rörelser säger inte det lite. Men det känns omöjligt att inte ha med bossfighten som avslutar det bästa tv-spelet någonsin.



4. Samus Aran vs Stor jävla sak, Metroid Prime (Retro Studios, 2002)

Tog mig en smärre evighet att besegra fanskapet, bara för att inse att det bara var steg ett. Steg 2 är att besegra varelsen som lever inuti skalet, något som är betydligt mycket lättare sagt än gjort. Bland de otroligt orättvisa egenskaperna varelsen har finns nämligen förmågan att göra sig osynlig. Inte rättvist alls.



5. Solid Snake vs Liquid Ocelot, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots (Konami, 2008)

Man måste egentligen ha spelat igenom hela Metal Gear Solid-serien för att förstå hur episk den här bossfighten egentligen är. Ett värdigt avslut för en spelserie full av minnesvärda bossfighter.





Ps. Fighterna är inte listade i någon form av ordning, numrena är enbart där för ordningens skull. Ds.

Julafton, julskinka, julmust och en förbannad jävla sjöfågel

Så var ytterligare en julafton avklarad, den 22:e i ordningen om mitt matematiska sinne inte sviker mig. Dagen har huvudsakligen spenderats med tre saker. Black (fantastiskt våldsamt shoot em up till playstation 2, denna bortglömda underhållningsbastion), Kalle Anka och Black Books (fantastiskt ovåldsam komediserie med Dylan Moran och Bill Bailey).

Kamrat Ljung dök upp på en blixtvisit som varade i sex avsnitt av Black Books (kan man kalla något en blixtvisit då?). I vilket fall drack han upp min sockerdricka och spred bitterhet och cynism. Som en sann broder och visionär bör. Det är julstämning det.

Nu sitter jag och begrundar att det, trots Kalle Anka, är ett ganska trevligt sätt att spendera en julafton. I varje fall så länge drömscenariot inte blir av. Dvs porr, starksprit och ostbricka. Utöver det funderar jag på att jag är sugen på rödvin. Och att Roky Erickson regerar. Det vanliga med andra ord.

Ska alldeles strax ta tag i att börja läsa Towers of Midnight (del 13 av den eminenta och ibland fantastiskt våldsamma fantasy-serien Wheel of Time, tillika världens bästa bokserie, Karolina Gynnings självbiografier inräknade). Vet dock inte om jag vågar eftersom nästa del (tillika sista delen) inte släpps förens 2012. Undergångsivrarna som påstår att världen ska gå under det året skulle bara våga ha rätt, jag kommer bli tjurig om jag inte får läsa klart serien någon jävla gång.

Nu ska jag tröstäta Noblesse och spela fifa 11, i brist på vettigare saker att vara beroende av. Förutom julskinka och Roky Erickson då.

Roky Erickson with Okkervil River - True Love Cast Out All Evil (2010)

"One is one. Another is another. Your father is your father. Your mother is your mother. Your sister is your sister. Your brother is your brother. One is one, another is another." - Think of as one (Roky Erickson)

Det är egentligen helt osannolikt att Roky Erickson fortfarande överhuvudtaget gör musik. Efter att på 60-talet med The 13th Floor Elevators varit med och skapat den psykadeliska rocken gick saker utför. Han greps i slutet av 60-talet med en joint på sig hamnade han inom psykvården och de kommande två decennierna kan summeras med ordet sinnessjukdom.

Med det i åtanke finns det få jag unnar möjligheten att göra en skiva som True Love Cast Out All Evil mer. Det är årets skiva, och det råder inget tvivel om den saken. Det går att höra spår av Rokys livsöde här och var på skivan, men det är i första hand en fruktansvärt vacker och hoppfull skiva som utsrålar värme och medmänsklighet.

Det är inte mycket som påminner om 13th Floor Elevators, utan det handlar snarare om vansinnigt snygg pop. Han kompas av indiebandet Okkervil River från hans egen hemstad Austin, något som hur udda det än kan tyckas vara är ett rent genidrag. Tillsammans med Rokys briljanta sång bär de låtarna framåt på bästa tänkbara sätt.

Med tanke på att det är Rokys första skiva med nytt material på 14 år hade det på förhand gått att ställa sig frågan hur det står till med låtskrivarförmågan. Svaret är att den förmodligen aldrig har mått bättre. Den står sig väldigt väl mot klassiker som Easter Everywhere och Psychadelic Sounds of the 13th Floor Elevators, om inte bättre. Det går inte att ana att han någonsin gjort något annat än att skriva musik som låter så här.

Trots att skivan innehåller några mörkare avstickare som exempelvis Goodbye Sweet Dreams och John The Lawman så är skivan en innerlig påminnelse om att det kan vara precis hur jävla mörkt som helst men att det trots det går att ta sig upp igen. Och det från någon som sett livet från båda sidor.

Albanska

Jag är inte helt säker på att det här inte bara är ett extraspår till den albanska utgåvan av Highway 61 Revisited, i likhet med de bonuslåtar man alltid lägger på japanska utgåvor. I vilket fall är låten nästan lika bra baklänges, nästan.

Bob Dylan - Time Out of Mind (1997)

"Well, my sense of humanity has gone down the drain. Behind every beautiful thing there’s been some kind of pain. She wrote me a letter and she wrote it so kind. She put down in writing what was in her mind. I just don’t see why I should even care.
It’s not dark yet, but it’s getting there" - Not Dark Yet (Bob Dylan)

Hade Dylan valt att pensionera sig efter Time Out of Mind hade det varit fullkomligt logiskt. Det är på många sätt skivan som summerar hela Dylans karriär. Den introducerar bluesen som dominerar de senare plattorna utan att vara i närheten av den gubbigheten. Samtidigt drar den influenser från både 60 och 70-talet. För enkelhetens skull kan man beskriva den som en korsning av Blonde on Blonde, Planet Waves, Oh Mercy och Modern Times (utan att för den sakens skull insinuera att det enkelt går att beskriva hur skivan låter).

Time Out of Mind fortsätter på många sätt i samma anda som exempelvis Blood on the Tracks text och stämningsmässigt. Det vilar en känsla av separationsångest och mörker över den.Texterna är känns jordnära och får tack vare det ett stort känslomässigt genomslag. Tilltalet är visserligen inte personligt eller särskilt blottläggande, men det har å andra sidan aldrig varit ett signum för Dylans texter.

Som vanligt finns emellanåt glimten i ögat där, och vill man kan man säkert lyssna på skivan som plojmörk. Det är helt enkelt så mörkt och cyniskt att man emellanåt kan misstänka att det inte nödvändigtvis behöver vara helt allvarligt menat. Jag misstänker att tolkningen kan vara något så enkelt som en humörsfråga. Jag brukar plocka fram skivan när jag är på dåligt humör så jag håller mig till bitter och cynsk-tolkningen.

"I’m walking through streets that are dead
Walking, walking with you in my head
My feet are so tired, my brain is so wired
And the clouds are weeping" - Love Sick (Bob Dylan)

Skivan har två huvudsakliga styrkor, utöver faktum att låtarna är vansinnigt bra. Den är fruktansvärt vacker. Som med allt annat som kan räknas till Dylans bästa så är det bara att sluta ögonen för att musiken ska bygga upp scener i ens inre. Exempelvis är det inte särskilt svårt att faktiskt se folket på perrongen i Tryin' to get to heaven framför sig.

Den andra styrkan är att det finns en tro bakom låtarna. Varje låt utstrålar en känsla av självförtroende som inte alltid funnits där under senare delen av 80 och 90-talet. Alla låtarna är mästerverk i sin egen rätt. Dylan har inte låtit så här övertygande som soloartist sedan Empire Burlesque kom i mitten av 80-talet. Där exempelvis Oh Mercy bara nådde halvvägs snubblar aldrig Time Out of Mind.

Det händer otroligt mycket, och trots att det förmodligen, som vanligt med Dylan, inte legat någon extraordinär mängd arbete bakom arrangemangen så låter det otroligt genomarbetat. Det händer väldigt mycket och man upptäcker med jämna mellanrum något nytt. En basslinga man inte hört innan eller en synthmelodi som atmosfäriskt smyger runt i bakgrunden utan att vara där för att ha huvudrollen. Det är bara relativt små saker som verkar vara där för att fullborda soundet ännu mer.

Tillstämningen bidrar även Daniel Lanois produktion som ger att avskalat och ganska öde ljudlandskap men trots det inte förtar något av det vackra. Time Out of Mind sticker definitivt ut i en imponerande rad skivor som den skivan som har det mest unika soundet. Om Dylan själv var nöjd med produktionen låter jag vara osagt då han valde att producera skivorna han släppt efteråt själv, men jag älskar det.

En av de coolaste sakerna med Time Out of Mind är ändå att Dylan med Highlands skapat något som musikaliskt kan ses som en uppföljare till Desolation Row och Sad Eyed Lady of the Lowlands. Även om det är fullt möjligt att det inte var tänkt så så är det definitivt en sång i samma anda. Skillnaden är att Highlands tar det ett steg längre med samma monotona sound, fast i 16 minuter istället för elva. Fantastiskt.

"I tried to give you everything
That your heart was longing for
I’m just going down the road feeling bad
Trying to get to heaven before they close the door" - Tryin' To Get To Heaven (Bob Dylan)

Det som slår mig är att om Bob Dylans skivor från 60-talet skrevs av en man i tjugoårsåldern som inte verkade vara i tjugoårsåldern så är Time Out of Mind skriven av en man i femtioårsåldern som inte verkar vara i femtioårsåldern. Dylan låter för första gången på 90-talet yngre än vad han är. Precis som han lät äldre än han var på 60-talet.

Förutom det nygamla soundet och inkorporerandet av blues så finns det en annan nyhet. Dylans röst. Den är inte fullt lika sandpapprad som på senare skivor, men den är åtminstone på väg ditåt. Det är rätt typisk för skivan, lite gammalt och lite mer nytt i en fantastisk blandning. Och nog hade det varit en rätt passande svansång för Dylans karriär. Men det är, som Dylan själv valde att se det, början på något nytt. Jämför Time Out of Mind med efterföljande "Love & Theft" och resonemanget borde bli uppenbart.

Cake

"Where is the cake? Cake is the language of love. I don't see any cakes in the building. People say that to you 'I love you, I love you'. Yeah? Give me a fucking eclair" - Dylan Moran

Jag älskar Dylan Moran. Det här är fantastiskt. Sjukt jävla bra. Skrytpoängen på att ha sett det live är, helt självutnämnt, enormt stor. Jag älskar Dylan Moran.

Karriär (eller poesi?)

Warren Zevon - Mr Bad Example

I started as an alter boy, working at the church
Learning all my holy moves, doing some research
Which led me to a cash box, labeled "Children's Fund"
I'd leave the change, and tuck the bills inside my cummerbund

I got a part-time job at my father's carpet store
Laying tackless stripping, and housewives by the score
I loaded up their furniture, and took it to Spokane
And auctioned off every last Naugahyde

I'm very well acquainted with the seven deadly sins
I keep a busy schedule trying to fit them in
I'm proud to be a glutton, and I don't have time for sloth
I'm greedy, and I'm angry, and I don't care who I cross

I'm Mr. Bad Example, intruder in the dirt
I like to have a good time, and I don't care who gets hurt
I'm Mr. Bad Example, take a look at me
I'll live to be a hundred, and go down in infamy

Of course I went to law school and took a law degree
And counseled all my clients to plead insanity
Then worked in hair replacement, swindling the bald
Where very few are chosen, and fewer still are called

Then on to Monte Carlo to play chemin de fer
I threw away the fortune I made transplanting hair
I put my last few francs down on a prostitute
Who took me up to her room to perform the flag salute

Whereupon I stole her passport and her wig
And headed for the airport and the midnight flight, you dig?
And fourteen hours later I was down in Adelaide
Looking through the want ads sipping Fosters in the shade

I opened up an agency somewhere down the line
To hire aboriginals to work the opal mines
But I attached their wages and took a whopping cut
And whisked away their workman's comp and pauperized the lot

I'm Mr. Bad Example, intruder in the dirt
I like to have a good time, and I don't care who gets hurt
I'm Mr. Bad Example, take a look at me
I'll live to be a hundred and go down in infamy

I bought a first class ticket on Malaysian Air
And landed in Sri Lanka none the worse for wear
I'm thinking of retiring from all my dirty deals
I'll see you in the next life, wake me up for meals

Bergman

"Jöns var namnet. Jag är en trevlig och pratsam ung man som aldrig tänkt annat än vänliga tankar och bara utfört vackra och ädla gärningar. Farväl, min flicka. Jag kunde ha våldtagit dig men oss emellan är jag trött på den sortens kärlek. Det blir lite torrt i längden."

Jag kommer nu vara tvungen att göra en djupdykning i Ingemar Bergmans filmer efter att ha konstaterat att det fullkomligt briljanta citatet ovan kommer från Sjunde Inseglet (ja, jag är är så fulkulturellt lagd att jag inte har sett hela filmen).

Fast lite finkulturell kan man ju vara ändå, dagens soundtrack= Jimi Hendrix Experience - House Burning Down.

Det visade sig att det bästa sättet att spendera en sömnig fredagseftermiddag (bokstavligen, andra halvan av sällskapet sover) är att läsa recensioner av Keith Richards självbiografi, skriva poesi och lyssna på Bob Dylan samtidigt som man försöker ignorera en elakartad koffeinkick.

Kontaktannons

Sökes:

Pälsigt exemplar med stora ögon och klumplika fingrar. Uteseendet kan beskrivas som en blandning mellan E.T. och en ekorre. Hona eller hane spelar ingen roll.

Bör vara intresserad av att klättra i träd och ge ifrån sig gälla läten medan man tittar på månen. Helst rökfri och ickedrickare. Knarkfri är ett absolut krav.

Nattliga promenader i regnskogen är önskvärda. På dagen sover vi. Övrig familj kan vid behov få närvara, om den inte är för stor. God hygien och välskött svans är ett stort plus.

Ja, som du säkert har listat ut vill jag ha ett spökdjur. Mycket coolare primat finns inte.

Fotogeniskt?

Uppmärksammade precis att 24 timmar kommer att innehålla den oheliga alliansen Runar Sögaard och Tony Irving. Det fick mig att reflektera över faktum att Runar och Vince Neil har en del likheter utöver kalufsen. Otroligt underhållande.

Funderar på att starta en fototävling. Titeln kommer vara "vem kan fotoshopa Yoko Ono snygg?" och kommer att gå ut på precis det. Det blir något att bita i för proffsen.

Robert Downey Jr är en oerhört underhållande person. Att betala 39 kronor för att läsa om varför man enligt honom inte ska bada mer än tio minuter om man använder bakpulver som badskum är prisvärt. Varför man skulle använda bakpulver som badskum framkom dock aldrig.

Har inte riktigt kunnat sluta lyssna på Nevermore de senaste dagarna. Kombinationen konspirationsteoretiker och metal går tydligen bra ihop.

Nevermore - Believe In Nothing

Kommande veckor ägnas skolmässigt åt fördjupning i radio. Det hela avslutas med självkör, en timma där man gör allt själv. Man är producent, tekniker och programledare. Gud om du så vill.

Epic 2

Omdömet efter att ha sett Score lyder såhär: ...! Finns inte så mycket mer att säga om perfektion. Tänker till och med låta det passera att inte ett enda stycke från Metal Gear Solid framfördes.

Hade ytterst nära till tårarna ett flertal gånger. Det är lite som att ha en symfoniorkester som spelar upp delar av ens liv för en. Allt från barndomens spelsessioner till gårdagens omgång Heavy Rain. Kort och gott den ultimata nostalgitrippen. Jag älskar tv-spel, och igår var jag riktigt stolt över det.

Nu sa jag något mer om Score ändå. Fan. Lyssna på låten, insup stämningen och inse att jag har rätt. Som vanligt.

Epic

Jag ska gå och se Score ikväll (Tv-spelsmusik + Göteborgs symfoniorkester + Orvar Säfström). Att säga att nörden och musikälskaren i mig har julafton räcker inte. Har lyssnat på tv-spelsmusik hela förmiddagen.

Var på väldigt god väg att börja gråta av lycka under trailern. Att lyssna på soundtracket till Metal Gear Solid direkt efter var lyckat, eller inte lyckat, beroende på hur man ser på saken. Jag blev så till mig att jag faktiskt snyftade lite. Kanske är trött eller något.

Att jag dessutom tidigare idag fick nöjet att intervjua Orvar själv (om än bara en telefonare) gjorde definitivt min förmiddag. Grande!

Nevermore - The Obsidian Conspiracy (2010)

"Stack your stones with blood and bones and build your wall of separation. Smash yourself and kill your friends and build your wall of separation" - Nevermore (The Day You Built the Wall)

Seattles mest notoriska muntergökar (haha) återvänder för att sprida ljus och budskapet om hur fantastisk regeringen är omkring sig (haha). På den fronten har inte mycket förändrats. Det är mycket, det är mörkt och det är inget jag med gott samvete skulle rekommendera till en självmordskandidat. Utgången skulle potentiellt kunna vara fatal.

The Obsidian Conspiracy låter en hel del Nevermore. Det är tekniskt, hårt, melodiskt, varierat och otroligt kompetent. Det är stundtals thrashigt, stundtals progressivt och stundtals drar det mot heavy metal. Trots det är det egentligen aldrig någon av de beståndsdelarna. Det är Nevermore, kort och gott. Bandet har utvecklats en del, utan att tappa sin identitet. Svårt att göra det när man har Warrel Dane bakom mikrofonen. Mannen har förmodligen en av hårdrocksvärldens mest unika röster. Han ligger högt, lågt och mittemellan och oavsett vilket låter det alltid fantastiskt. Med jämna mellanrum (ganska ofta) kan man få för sig att det rör sig olika sångare.

Texterna är lika mycket psykadeliskt/misantropiskt regerings/auktoritetshat som vanligt. Men i en genre där många har gjort det till sin sak att säga samma sak som alla andra på ett ooriginellt sätt lyckas Nevermore säga ungefär samma sak som alla andra på ett originellt sätt. Det kombinerat med fantastiskt musikerskap gör Nevermore till en nödvändig instans på en stundtals ganska trött scen.

The Obsidian Conspiracy är minst lika bra som Dead Heart in a Dead World eller Dreaming Neon Black. Det är med andra ord mysmörker i den högre skolan det rör sig om.

Klassiker

Det är dagen för att återupptäcka en gammal klassiker man inte hört på nästan fem år och inse hur fantastiskt bra den är och hur fantastiskt onödigt det är att inte lyssna på bra musik oftare.

Bob Dylan - Highway 61 Revisited (1965)

"Oh God said to Abraham, “Kill me a son”
Abe says, “Man, you must be puttin’ me on”
God say, “No.” Abe say, “What?”
God say, “You can do what you want Abe, but
the next time you see me comin’ you better run”
Well Abe says, “Where do you want this killin’ done?”
God says, “Out on Highway 61”" - Bob Dylan (Highway 61 Revisited)

Var börjar man en recension av skivan som nästintill på egen hand skrev om musikscenen för alltid? Alla med minsta intresse för Bob Dylan är ivarjefall marginellt insatta i bakgrundshistorien. Dylan hade genom sina tidiga folkplattor och protestsånger blivit symbolen för hela folkrörelsen. Hur målar man sig ur ett sådant hörn?

Man går över till elgitarr och spelar uppbackad av ett regelrätt rockband under nio låtar så fullpackade av haschmetaforer, beatnikpoesi och litterära referenser att den enda förklaringen för folkrörelsen Dylan hade lämnat bakom sig var att han uppenbart måste vara Judas. Möjligtvis till och med djävulen själv. En sak stod klar, han hade sålt ut.

För somliga (läs Joni Mitchell) verkar det fortfarande svida rätt rejält. Trots den genuina skitstorm av kritik Dylan fick genomleva står Highway 61 Revisited tillsammans med sin föregångare Bringing It All Back Home som några av de mest inflytelserika skivor som spelats in. Faktum är att rock som rock ser ut idag inte hade existerat utan dom. Han gjorde Rock n' Roll till seriös musik. Utan honom hade förmodligen aldrig The Beatles evolverat bortom She Loves You-stadiet.

Den här perioden av Dylans karriär är inflytelserik att det nästintill är viktigare att prata om allt som kom av den är själva musiken i sig. Och då är det ändå, helt objektivt, en av de bästa skivorna som någonsin spelats in.

Bluesiga It Takes A Lot To Laugh, It Takes A train to cry trängs med proto-garagerock som Tombstone Blues. Ballad Of A Thin Man kan få vem som helst att börja hallucinera (lyssna inte i bilen när det är mörkt). Desolation Row gör långtråkighet till en konst utan att trots de elva helakustiska minuterna någonsin bli tråkig. Like A Rolling Stone behövs inte ens nämnas. Resten utgör den bästa utfyllnaden som någonsin spelats in.

The Texas Chainsaw Massacre 2 (1986)

"You have one choice, boy: sex or the saw. Sex is, well, nobody knows. But the saw, the saw is family."

Glöm allt vad ödsliga hus, möbler gjorda på människoben (nåja...) och inavelsskräck (nåja..) heter. Uppföljaren till Tobe Hoopers kultklassiker från 1974 bryter rakt av med originalet och riktar in sig på något som enklast beskrivs som svart inavelskomedi. Det luktar lite Bad Taste med rymdvarelser vars föräldrar är syskon, fast sämre.

Handlingen är full av flummiga utsvävningar. Familjen Sawyer har nu expanderat sin skruvade lilla familjehemlighet över hela Texas och driver ett prisbelönt cateringföretag som bland annat har prisats för att göra Texas bästa Chili. Men polisen Lefty, en farbror till Sally och Franklin i första filmen, får upp spåret på familjen och med bagageluckan full av motorsågar startar han en vendetta mot dem som de sent ska glömma.

Ungefär så kan handlingen summeras. Helt oväsentligt med andra ord.Känslan är att filmen i första hand är gjort för att leva upp till ryktet första filmen fick. Till skillnad från första filmen är det ganska blodigt. Men det är varken särskilt stämningsfullt eller skrämmande. Underhållande är det dock desto oftare.

Filmen introducerar en ny bror till Bubba (aka Leatherface), en lätt hjärnskadad vietnamveteran med en metalplatta som ersättning för delar av sitt kranium. Leatherface själv är även han uppdaterad. Borta är allt som eventuellt var obehagligt i första filmen. Istället är han familjens gravt efterblivna svarta får som ingen hyser någon respekt för. Dessutom hinner han med att bli kär och få ett samtal om blommor och bin innan filmen är klar.

TCM 2 är en film för alla som älskar dålig klichéskräck i stil med samtliga uppföljare till A Nightmare on Elm Street och Friday the 13th. Ha inga förväntningar och den kan bjuda på drygt en och en halv timmas hjärndöd underhållning.

Vardagshjältar

Allt framför oss
De tunna linorna
Vi är lindansöser
Dansar på marginaler
Ytor som inte finns
Bemästrar det omöjliga

Professionella svindlare
Vi lurar oss själva
Ett steg framåt
Ett slagfält vunnet
Ett steg i taget
Vi gör det till konst
Vi är konstnärer
Målar det som inte kan sägas

Vi är filmskapare
Hanterar fiktiva människor
I fiktiva verkligheter
Försöker få det att gå ihop
En fiktiv morgondag
I ett fiktivt universum

Vi är vardagshjältar
Alkoholister under vanans makt
Religiösa utan en religion
Livets fundamentalister
Vi är marionetter
Statister utan röst
I vardagens narrativ

Vi protesterar
Skriker oss hesa
Mot tystnaden
Vi med hjärtan
Som accelererar
Och stannar
I takt med omvärlden
Vi är laglösa, gudlösa
Fredlösa, ensamma
Upptagna, ockuperade
Vi är legender

Hunter S. Thompson - Fear and Loathing in Las Vegas: A Savage Journey to the Heart of the American Dream

But what is sane? Especially here in "our own country" - in this doomstruck era of Nixon. We are all wired into a survival trip now. No more of the speed that fueled the sixties. Uppers are going out of style... Not that they didn't deserve it: No doubt they all got what was coming to them. All those pathetically eager acid freaks who thought they could buy Peace and Understanding for three bucks a hit" - p.178 Fear and Loathing in Las Vegas (Hunter S. Thompson)

Du är journalist. Du ska följa ett ökenrace i Las Vegas, Nevada. Vad gör du? Packar bilen med din enorma samoanska advokat och i stort sett varje drog mänskligheten någonsin skådat?

Det är exakt vad Hunter S. Thompson, eller Raoul Duke som han kallar sig större delen av boken, gör. Under helt vansinniga 205 sidor gör de två allt de kan för att i alla möjliga (och omöjliga, tro mig) tillstånd terrorisera sina mer eller mindre propra medmänniskor. De lämnar ett långt stråk av tilltrasslade situationer, svinerier och lögner som luktar drogparanoia lång väg bakom sig.

Låter det deprimerande? Trots att jag är en person som inte ser mig som särskilt drogliberal finner jag det hejdlöst underhållande. Att det hela egentligen är ett journalistiskt verk bidrar på något sätt till att ge boken någon form av djupare mening. För hur ytlig den än kan verka så säger Hunter och hans advokats jakt på den amerikanska drömmen en hel del om 60 och 70-talets drogkultur och dess nedgång.

Boken gav upphov till det som kallas gonzojournalistik, vilket egentligen kan beskrivas som styliserad journalistik där överdrifter och avvikningar från fakta inte helt sällan används för att driva igenom poänger. Just därför är Fear and Loathing en unik bok och ett vansinnigt underhållande stycke litteratur.

Cormac McCarthy - Blood Meridian or The Evening Redness in the West

"It makes no difference what men think of war, said the judge. War endures. As well ask men what they think of stone. War was always here. Before man was, war waited for him. The ultimate trade awaiting its ultimate practitioner." Blood Meridian p.248 (Cormac McCarthy)

En mardrömsodyssé med gott om bibliska inslag och rötterna i det vi romantiserat kallar vilda västern som handlar om mänsklighetens totala avsaknad på just mänsklighet. Så skulle man kunna beskriva Blood Meridian. Om man överhuvudtaget kan beskriva boken för någon som inte har läst den. Den påminner nämligen inte om något jag varken sett eller läst innan.

Handlingen utspelar sig på gränsen mellan USA och Mexico i mitten av 1800-talet och följer en grupp hänsynslösa skalpjägare som försörjer sig på att samla och sälja indianskalper. Det är i grund och botten en western-novell. Glöm dock alla John Wayne-klicheér som eventuellt dyker upp i huvudet på dig då. Blood Meridian är något helt annat.

Det som får boken att sticka ut är McCarthys prosa. Dels för att den är karakteristisk. Dels för att långa stunder känns mer som poesi än prosa. Emellanåt existerar Blood Meridian i ett gränsland mellan de två där det kan vara svårt att avgöra vilket det är. Språket lever sitt eget liv och är i sig ett bra skäl att läsa den.

Det är kanske just därför boken, trots det extrema övervåld och förfall den skildrar, aldrig blir för mycket. För är det en sak Blood Meridian inte backar i sin skildring av så är det våld. Boken skildrar människor som sedan länge glömt vad det innebär att vara människa. Den skildrar människor så djupt ärrade av krig att de har blivit en synonym och en förlängning av det.

Skulle jag välja en kulturell yttring för att säga något om krig så hade Deer Hunter, Full Metal Jacket och Generation Kill fått anse sig ursäktade. Ingen bok eller film har på ett så gripande sätt lyckats skildra den totala meningslöshet som krig innebär och effekten den avtrubbning det leder till kan få.

Bak och fram

Vi vänder allt bak och fram
Andra vägen verkar enklare
Varför försöka när man kan låta bli?

Vänder allt ett varv till
Skruvar det som redan skruvats
Vrider det som redan vridits
Tills det går av

Vi drar trianglar
Där det redan finns cirklar
Kastar luft på elden
Skriker för att dränka tystnaden
Vänder allt bak och fram
För att hitta rätsidan igen

En motorväg av möjligheter
Varför är den alltid skev?
Bak och fram, ut och in?
Spegelvända illusioner
Ytterligare skäl att gå vilse
När vägen är för rak

Grinderman - Grinderman 2

"I keep hanging around your kitchenette and I'm gonna get a pot to cook you in. I stick my fingers in your biscuit jar and crush all your gingerbread men." - Grinderman (Kitchenette)

När Nick Cave tillsammans med medkonspiratörerna från The Bad Seeds Warren Ellis,Martyn P. Casey och Jim Sclavunos släppte Grindermans självbetitlade debut var det ganska intressant. No Pussy Blues var till och med jättebra. Det blev dock aldrig så fantastiskt som det hade kunnat bli.

Vad som definitivt inte var det minsta underhållande var att nästa skiva med The Bad Seeds lät som en schizofren avart av sin förebild (för nog kom inspirationen till Dig Lazaruz Dig från Grinderman?). Jag föll aldrig för den, vilket inte hänt med någon av de tidigare skivorna av/med Nick Cave.

Nu är det dags igen, Grindermans nya har anlänt och är lämpligt nog döpt till Grinderman 2. En fantastisk skivtitel på alla sätt och vis. Vad som är ännu mer fantastiskt är skivan i sig. Glädjande är att soundet har mognat här och nu låter som en väloljad hybrid mellan Nick Caves två band. Det här är vad Dig Lazaruz Dig kunde blivit, om den hade varit bra.

Humorn är alltid närvarande utan att det känns oseriöst. Dessutom har den en tyngd som ingen av de två senaste skivorna med Nick Cave varit inblandad i har haft. Det finns både hjärta, hjärna och muskler.

Grinderman 2 låter genomarbetad, fräsch och bjuder på väldigt behaglig lyssning. Nu känns helt plötsligt tanken på nästa The Bad Seeds-skiva väldigt intressant igen. Förväntningar, förväntningar.

Trakasserier på tåg

Du står på tåget. Du och flera andra ska av. Det är en vanlig dag i en pendlares liv. Dagen till ära är det en sanning med modifikation. För det är en tant som står bakom dig på trappan som leder ner till utgången. Hon ställer sig bakom dig och verkligen pressar sig emot dig bakifrån.

Du tycker det börjar bli obehagligt och känner för att krympa bort, eller kasta en handgranat i huvudet på henne. Vilket som. Du tar ett steg ner till nästa trappsteg och känner för en liten stund den välkomna känslan av luft mot ryggen. Tills tanten gör samma sak.

Tänk dig sedan att området mellan din axel och toppen på ditt huvud är en rektangel, och en av de mer personliga delarna av din kropp. Här är enbart personer du känner välkomna. Tanten tar då tillfället i akt att placera huvudet precis där för att snäsigt fråga om du inte kan tänka dig att kliva ner så att hon slipper stå i trappan - hon kan nämligen inte stå i trappor.

Att gå med på det skulle innebära att du tvingas knö dig in bland en massa andra pendlare som då också skulle få lida för tantens egocentriska beteende samtidigt som hon fortfarande skulle behöva stå i trappan eftersom det inte finns mer plats. Du har börjat tröttna på henne nu. Hon har suttit och klagat på att alla i hela världen är sjuka i huvudet, inklusive konduktören som genom ren vänlighet räddat henne från en straffavgift på 800 kronor för att hon försökt åka på förra veckans tågbiljett. Du säger till henne att hon får vänta tills tåget ankommer till stationen, att du också ska av och att hon får vänta som alla andra.

Du tänker efter och lägger sedan med eftertryck till att du tycker hon ska sluta gnälla. Ett par av de andra personerna ger dig blickar som är full av gillande. Tanten svarar då med att tillsammans med sina två enorma resväskor knö sig förbi på en yta vars area bäst representeras av en 50-öring. En valör som förövrigt verkar dela bäst före datum med tantens förstånd.

Två yngre tjejer blänger irriterat på tanten och frågar, ursäkta det färggranna språket, varför "i helvete" hon inte bara väntar som alla andra. Du känner att din ilska har rättfärdigats. Tanken på ingen hade argumenterat emot ifall du hade kallat det trakasserier om hon hade varit man och du kvinna får dig att koka inombords. För det är exakt var det är. Hennes aktioner är en ren kränkning av din personliga sfär. Hade du fått bestämma hade hon enligt lag inte fått befinna sig närmre dig än minst två tåglängder.

Engångsföreteelse? Jag önskar att det var så. Men faktum är att man dagligen ser exempel på pensionärers asociala och lågfunktionella beteende. Glömt att förnya sitt årskort för andra gången den här veckan och vill bara åka med in till stan för att fixa det för att sedan förolämpa busschauffören för att han vägrar gå med på det? Inga problem, trots att det enligt chauffören är ett beteende som satts i system av personen.

Knö sig på tåg, bussar och spårvagnar innan folk har hunnit gå av? Inga problem alls. Inte lära sig hur man stämplar det nya busskortet på över ett år trots att man åker buss dagligen och sedan förolämpa chauffören? Vad ska man annars göra? Lära sig? Lättare att klaga högljutt då. Uppmana folk att kalla busschauffören - och jag ursäktar återigen för språket - idiot, eftersom bussen är sen pga av blixthalka? Det går även det fint, för varför stanna upp och tänka efter?

Gå förbi en på en relativt tom buss och blänga för att man har väskan på sätet? Ja. Be en att ta ner väskan ifall man nu vill sitta där? Nej. Gå vidare och sätta sig jämte sin väninna och klaga högljutt på hjärndöda ungdomar som helt saknar respekt? Check. Att det är jag som saknar respekt tvekar jag starkt på, jag hade nämligen gladligen flyttat väskan om personen i fråga hade frågat. Vad jag däremot inte gör är att prata om folk i deras närhet som om de inte vore där. Det är respektlöst.

"Den här biljetten är över en vecka gammal". "Men det är ju inte så gammalt". Nej, men här är det bara dagsfärskt som är aktuellt, så bete dig som folk eller håll dig inne. Det finns ingen annan samhällsgrupp som kommer undan med så mycket skit som pensionärer. Dags att föra integrationspolitik även för våra gamla? Uppdateringskurser på hur samhället fungerar? Jag är nämligen trött på att bli behandlad som är att jag är mindre värd för att jag är född på den här sidan av den stora depressionen.

Att ta bilder på slitna saker för nöjes skull och andras nytta

Helt otroligt proffsiga spöken. Dömt av kvantiteten tomma sprayburkar som fanns på området kontra mängden grafitti så användes burkarna sannolikt till mer än att klottra på väggar.













Polluters will be shot. Trespassing polluters will be shot twice.













Beware, inte Texas Chainsaw Massacre precis, men varför chansa?













Vet du vad som hände 1979? Jag vet!













Svårt att tro att någon faktiskt överlevde min uppkörning, och de gjorde de inte heller.













Den är med enbart för att det är en snygg bild. Jag tjurar fortfarande över att jag inte kan ta cred.













Och så lite samhällsaktivism, bara för att. Sensmoralen är att gamla förfallna tegelbruk kan vara roligare än man kan tro. Visade sig ironiskt nog när jag kom hem att Farfar hade jobbat just precis där. Jag undviker att berätta om sprayfärgsboffarna nästa gång vi ses. Tror det blir bäst så.

Valfeber

Veckans grej är att somliga invandrare ska skjutas i pannan, packas ihop i en säck och skickas dit de hör hemma. De jävla asen. Det är jätteironiskt att det kommer från en Sverigedemokrat. Det är ännu mer ironiskt att personen är skånsk. Faktum att Sd fick 21 procent av sina röster i Skåne och att Skåne är det Sd-tätaste landskapet i Sverige får mig att tänka på ord som överkompensation.

För inte är det en slump att det sker i Skåne? Landskapet som delar av övriga Sverige vill gräva bort och som inte tillhört Sverige lika länge som övriga Sverige har? Känns som det ligger lite Danmark över det. Det påminner om hur det danska folket är så desperata på att övertyga övriga världen om att de faktiskt visst tillhör det mänskliga släktet att de är tvungna att gömma sig bakom främlingsfientlighet och att hetsa mot invandrare.

Nej, är det något i vårt moderna samhälle man bör kontrollera eller hetsa emot så är det småväxel. Nu har jag plånboken full av femtioöringar och enkronor igen och det spelar ingen roll att jag tömmer ut dem i en påse med jämna mellanrum, det bara dyker upp fler och fler.

Har nästan 900 kronor i enkronor som jag inte orkar göra något med. Och när man inte kan betala bussbiljetten kontant längre så försvann precis det sista vettiga användningsområdet för mynten. Kort är ju ingen lösning heller, för urvalsprocessen som avgör när kortet ska fungera verkar vara ytterst selektiv. Dvs att det nästan aldrig inträffar.

Neil Young - Everybody Knows this is Nowhere (1969)

"Be on my side, I'll be on your side. There is no reason for you to hide. It's so hard for me staying here all alone, when you could be taking me for a ride." - Neil Young (Down by the River)

Jag kan vid något tillfälle ha gjort det potentiellt fatala misstaget att kalla Ragged Glory för den främsta gitarrdominerade rockskivan Neil Young har släppt. Det stämmer naturligtvis inte. Det är fullkomligt felaktigt. Frågan är snarare om priset borde gå till Zuma, Ragged Glory eller Everybody Knows this is Nowhere. Där blir det hela knepigare. Alla tre är nämligen helt fantastiska.

Everybody Knows this is Nowhere var Neils andra soloalbum efter uppbrottet från kriminellt underskattade Buffalo Springfield. Det är även den första plattan han fick uppbackning av Crazy Horse på. Det märks. Alla de typiska dragen är där. Låtarna är redan här utpräglat Neil Young & Crazy Horse. D.v.s att många av låtarna egentligen känns som ramar för lååånga gitarrimprovisationer.

De tre mest kända låtarna på skivan (Cinnamon Girl, Down by the River, Cowgirl in the Sand) skrevs under feberhallucinationer. Det är ca 21 minuter musik fördelad på tre låtar. Några kortare mer linjära låtar blandas in för god balans, men det är de långa gitarreposen som gör skivan till vad den är.

Det är inte särskilt slipat, det tär stundtals på koncentrationen och det finns mer än lovligt med smuts under naglarna. Men just därför är det så charmigt och genialt. Neil Young lyckas vara gitarrhjälte utan att vare sig vara Jimi Hendrix eller Eric Clapton. Han skriver hits utan att vara The Beatles eller The Byrds. Han är poetisk utan att vara Bob Dylan, etc etc. Han är Neil Young, och han är redan här förbannat bra på det.

Förväntningar

Om en sisådär 10 dagar borde mitt förhandsbokade exemplar av Neil Youngs Le Noise landa i brevlådan. Förväntningarna är nu nära nog hjärtinfarktshöga. Räknar man in att Claptons nya ser vansinnigt intressant ut så är det bara att inse att det kommer att bli en fin höst. God jul i förskott från tomten till mig själv.

Telefonångest

Varför lider stora delar av Sveriges arbetskår av telefonskräck? Det är allt som oftast totalt omöjligt att få tag på någon timmarna 7-16. Är det faktiskt så att folk jobbar på jobbet och inte har tid att svara? Varför har de i så fall telefon?

Dessutom är väl Sverige byggt på vår kärlek till att fika? Eller? Fika är ju till och med ett politiskt argument nu. Så varför, varför svarar ingen i telefon?

Muzak

Ibland älskar jag youtube. Som när man hittar låtar man borde ha hört för länge sedan, men av någon anledning inte har hört alls.

Depression

Jag är trött, törstig och hungrig. Jag kan inte köpa varken dricka eller mat eftersom jag har glömt plånboken hemma. Jag kan inte sova eftersom min lektion fortsätter om fem minuter. Jag fryser om fötterna eftersom mina skor spruckit i sömmen mellan sulan och skon och läcker kall luft en masse. Jag har en helt fantastisk dag.

Bruce Springsteen rockar

I en tidsålder där det gäller att vara så pretentiös som möjligt är det oerhört befriande att höra en av tidernas största artister förklara att han gärna skriver en låt för att det är en bra poplåt som förhoppningsvis kan göra folk glada. Jag vet inte hur andra fungerar men jag blir ivarjefall glad varje gång jag hör Waitin' On A Sunny Day. Förövrigt var det en sjukt intressant intervju med mannen i fråga i Elvis Costello med gäster i kväll.

Tror förövrigt jag har hittat mina tre W:n (Californication-referens, Hank Moody dricker whiskey, röker weed och lyssnar på Warren Zevon när han avslutat en bok). De råkar för min del vara Whiskey, Wilfred Owen och Warren Zevon. Mycket angenämt.

Warren Zevon - Warren Zevon (1976)

"I was sitting in the Hollywood Hawaiian Hotel. I was staring in my empty coffee cup. I was thinking that the gypsy wasn't lyin'. All the salty margaritas in Los Angeles, I'm gonna drink 'em up" - Warren Zevon (Desperados Under the Eaves)


Det finns likheter mellan The Eagles milstolpe Hotel California och Warren Zevons andra skiva. Båda kom 1976. Båda är fast förankrade i L.A-scenen. Sen kommer skillnaderna. Hotel California har sålt 16x platinum, är en av de mest framgångsrika och ansedda rockskivorna någonsin. Vad gäller Warren Zevon så drog Linda Ronstadts cover på Carmelita in mer än vad albumet självt gjorde. Det säger ungefär allt om hur underskattad Zevon är och när jag jämför skivorna har jag väldigt svårt att förstå hur det är möjligt.

Ta en av låtarna från Warren Zevon och placera dem på en annan skiva, vilken som helst, och de kommer att platsa där. Den kommer på de flesta skivor konkurrera ut vilken av låtarna som helst. Det är en av de jämnaste skivorna jag någonsin har hört. Den har dessutom ett driv och en känslomässig nerv som får skivan att koka på ett unikt sätt. Man vet aldrig vad man ska vänta sig. Ena stunden lugn för att sedan explodera i ett rent crescendo. En stunden reflekterande, nästa stund rolig. Alltid smart. Alltid varierande. Aldrig för mycket, aldrig för lite.

Musikaliskt varierar det mellan raka rocknummer och mer introverta, episka sånger. I'll Sleep When I'm Dead (förövrigt något av en signaturmelodi för allt Zevon stod för musikaliskt) kunde inte vara mer olik Backs Turned Looking Down The Path eller Desperados Under the Eaves men ändå är de så självklara sida vid sida som en helhet. Det är så Warren Zevon fungerar. En fruktansvärt väloljad helhet som trots det inte fastnar i fällan att inte sticka ut. Samtliga elva låtar sticker ut utan att någonsin spreta.


Sist men inte minst kommer vi till skivans avslutning, Desperados Under the Eaves. Låten som mycket väl kan vara Warren Zevons svar på Bob Dylans Desolation Row för all sin episka briljans. Skriven på ett kaliforniskt hotell där Zevon satt och drack kaffe och inte kunde checka ut ifrån eftersom han inte hade råd att betala räkningen handlar den såvitt jag kan utläsa om Zevons, vid den här tiden, allt annat än lindriga alkoholism. Den står sig som den, tillsammans med Desolation Row, mäktigaste avslutningen på en skiva någonsin. Ett perfekt sätt att avrunda en på alla sätt och vis perfekt skiva. För det är precis vad Warren Zevon är. Ett mästervärk som av någon anledning degraderats till en obskyr rockparantes.

Warren Zevon - Mutineer (1995)

"Yo ho ho and a bottle of rum, hoist the mainsail - here I come. Ain't no room on board for the insincere. You're my witness, I'm your mutineer" - Warren Zevon (Mutineer)

När man lyssnar på Warren Zevons plattor från senare delen av åttiotalet och början av nittiotalet är det svårt att tro att man lyssnar på en artist som stundtals hade svårt att få ett skivkontrakt, än mindre pengar till själva inspelningarna. Mr Bad Example (1991) sålde till och med så dåligt att den togs ur produktion. Alla rimliga lagar, natur eller andra, borde rimligen omöjliggöra det när det gäller någon som är så bra.

Det blir sällan mer obegripligt än när man lyssnar på Mutineer. Tillsammans Warrens andra platta (Warren Zevon, 1976) står den ut som hans absolut mest jämna. Den kännetecknas av fantastiska melodier (seminole bingo, piano fighter), vackra ballader (mutineer, similar to rain) och sedvanlig patenterad Warren Zevon med glimten i ögat (monkey wash, donkey rinse och rottweiler blues). Resten kan sorteras in någonstans mellan kategorierna.

Hela skivan andas en helhet som vissa av hans andra skivor emellanåt saknar. Man får känslan av en mästerarkitekt som filat på sitt mästerverk utan att lämna något åt slumpen. Det finns inte ett tempobyte, en textrad eller en sekund som är överflödig. Det är så nära perfektion Zevon någonsin hade kunnat komma utan att göra om Warren Zevon (skivan alltså). Ett fullfjädrat mästerverk som hade förtjänat en betydligt större publik. Mycket svårare än så är det inte att summera Mutineer. Den talar för sig själv, eller borde göra det i den bästa av världar.

Nick Cave + Warren Ellis + Cormac McCarthy är episkt

Sitter för tillfället och lyssnar på Nick Cave och Warren Ellis fantastiska soundtrack till The Road. Helt fantastiskt bra, och då brukar jag ändå inte vara så förtjust i soundtrack, om det inte är Ennio Morricone som är skyldig vill säga. Fantastiskt är visserligen inte det enda adjektiv som fungerar, men det verkar just nu vara mest passande. Men för god balans slänger jag in episkt, mäktigt, rörande och vackert i mixen. Så, spring och lyssna nu.

Det här inlägget skulle egentligen varit en recension av Highway 61 Revisited, men på grund av det episka mästerverk det rör sig om valde jag vördnadsfullt att vänta med att publicera recensionen tills den är värdig förelagan. Kort och gott, jag är inte klar förens den håller måttet.

Joni Mitchell verkar vara en omåttligt bitter och småsint person. Räcker med att googla Joni Mitchell/Bob Dylan för att se varför. Och det har inget med faktum att jag anser att His Bobness står över kritik att göra. Sen är Dylan långt ifrån ensam om att stå i skottgluggen för den harang av meningslöst gnäll hon slänger ur sig. Dessutom är Joni Mitchell hejdlöst överskattad. Lägger hellre tiden på att lyssna på antingen Emmylou Harris eller Joan Baez.

Nick Cave - The Death of Bunny Munro (2009)

"'Well, son, we're going to shake the money tree, ok? We're going to shaft some mugs and milk the jolly green cow', says Bunny, jamming a Lambert & Butler into his mouth. 'We're grubbing the mullah and gleaning the beans. We're divesting the greater public of their spondulics. We are, as they say in the trade, raping and looting.'" (Cave 218)

The Death of Bunny Munro handlar inte om sex. Den handlar om en vilsen själ som trots att han är totalt okapabel och inte känner sig själv för fem öre försöker vara pappa och make. Den handlar om faderskap och att försöka hitta sin plats i en värld som blir kallare för varje dag som går. Historien är lika enkel som boken är komplex.

Bunny spenderar natten hans fru hänger sig med en prostituerad i ett hotellrum bara några mil från familjens hem. Han lämnas efter fruns självmord kvar med sin nioåriga son Bunny jr som han inte har en aning om vad han ska göra med. I vad som för Bunny framstår som ett ögonblick av klarhet bestämmer han sig för att ta med sonen på en road trip och lära honom det enda han kan, hur man är Bunny Munro.

Bunny reser runt med en lista över klienter (han säljer skönhetsprodukter) och spenderar den mesta delen av tiden med att sälja olika krämer och lotions till sina kunder för att sedan ha sex med dem medan Bunny jr sitter och väntar i bilen. I sin egen värld är han kung. Sorgen efter sin fru håller han på bekvämt avstånd med alkohol, sex och droger. Tills allt börjar komma ikapp honom och hans värld börjar spricka i sömmarna.

The Death of Bunny Munro är en obehaglig bok. Varje våldtäkt, terrorattack, mord, vansinnesdåd, misshandel som ägt rum i världen finns representerad i Nick Caves prosa som till slut bokstavligen spottar och fräser syra ur varje por. Den humor och överdrivenhet som mycket från början målas upp med vrids mot slutet ur boken som smutsigt vatten ur en disktrasa. Skrattet och känslan av underhållning fastnar som en tegelsten i halsen och fortsatt läsning sker med en ökad känsla av fysiskt obehag.

I Bunny har Nick Cave skapat ett litterärt monster av episka proportioner, men trots det lyckas han skapa nyanser och ge inblickar i varför Bunny är som han är. Han målar upp en värld som trots stundstals hejdlösa överdrifter påminner obehagligt mycket om vår egen. Bunnys relation till sin son är nästintill en spegelreflektion av hans relation till hans egen far, Bunny sr.

Sättet på vilket boken behandlar Bunnys utanförskap för tankarna till en modernare, råare The Catcher in the Rye. Den är smutsig, rå, djurisk, smart, obehaglig och infernaliskt Nick Cave:ig. Det är en bok som om man klarar av att läsa den för vad den är betyder väldigt mycket. I en värld dominerad av deckare, chic-lits och kokböcker är The Death of Bunny Munro ett slag under bältet. Den är ljusår ifrån chic-litens jet set-värld eller deckarna där mord blir underhållning.I en värld där mycket handlar om att fly från det som finns runt oss är The Death of Bunny munro en obekväm påminnelse om något som är långt mer angeläget.

Greeecchhee

+ White Russian = Semesterminnen.

El Dorado

Vi är din skugga, dina tankar
Dina mentala spöken
Ansikten från förr, gamla tankar
Designade för att hålla dig på plats
En påminnelse om att det du gjort
Inte är det du åstadkommit och att
Det du åstadkommit inte är värt något

Skiten du tror fungerar
Är skiten vi säljer för
Att hålla dig bedövad
Återvunna skuggor för
Att hålla dig under kontroll
Din tro är det vi låter dig tro

Du är inte kapten på ditt skepp
Det är vi som håller i årorna
Vänder rodret dit vi själva vill
Hindren du bordar och överkommer
Är hindren vi låter dig passera
För att tro att du åstadkommit något

Vi är din rädsla
En ständig kamp mot dig själv
Bryt dig fri från oss och du är ensam
Vi är ditt El Dorado

Harry Brown (2009)

"- It's not Northern Ireland Harry."
"- No it's not. Those people were fighting for something; for a cause. To them out there, this is just entertainment."

Violer är blå, världen är vacker och ligisterna som befolkar Harry Browns kvarters uppfostran lämnar en hel del att önska.

Filmen börjar med att några ungdomar efter att ha rökt Crack råkar avrätta en småbarnsmamma som är ute och går med en barnvagn. Det sätter tonen för resten av filmen. Det är rått, realistiskt och stundtals vansinnigt obehagligt. Kort och gott är det så här hämnarfilm ska göras. Relevant och smutsig.

Harry lever i ett rent helvete. Kvarteret styrs av heroinlangare och vapensmugglare. Ungdomarna knarkar, bär vapen och misshandlar allt och alla som råkar ge dem en blick de ogillar. Droger byter ägare helt öppet på den lokala puben och polisen är ungefär lika hjälpsam som en släng av könsvårtor.

Det tar pensionären Harry Brown (spelad av en briljant Michael Caine) ett tag att inse det, men när hans enda kvarvarande vän blir mördad går det inte att blunda för längre. Förfallet är totalt och till slut provoceras Harry till att reagera.

Harry, som är före detta marinsoldat och som slagits på Nordirland, bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Han skaffar en hög vapen på sitt eget sätt och sen kan slakten börja. Han har förvärvat en hel del know how under sin tid i militären som kommer väl till pass när det ska rensas i kvarteret. Trots det urartar filmen aldrig till något parodiskt, utan realismen är hela tiden ledstjärnan. Det är vansinnigt snyggt och välgjort.

Jag kommer gång på gång att tänka på två odödliga citat från Robert De Niro. "You can get further with a kind word and a gun than you can with just a kind word" och "Most people respect the badge, everybody respects the gun". Det är symptomatiskt för världen Harry Brown lever i, en värld som är smärtsamt lik vår egen. Det var länge sedan jag såg en film som säger så mycket så effektivt om världen vi tyvärr lever i.

Varför, posten? Varför?

Beställde i förra veckan Fear and Loathing in Las Vegas och I'll Sleep When I'm Dead: The Dirty Life and Times of Warren Zevon. Jag ville läsa de böckerna. Visste att jag skulle få dem igår. Visste också att jag skulle åka till Göteborg över helgen. Självklart får jag sms-avin så fort jag satt mig på tåget och eliminerat alla chanser till att kunna hämta ut böckerna. Så varför, posten? Varför?

Har dessutom, lagom till skolstarten, kommit in i en total oförmåga att få saker gjorda. Känns betryggande och oerhört vältajmat. Lite som ett brev på posten.

Warren Zevon - The Wind (2003)

"Shadows are falling and I'm running out of breath. Keep me in your heart for awhile" - Warren Zevon (Keep Me in Your Heart)

När Warren Zevon fick diagnosen obotlig lungcancer ställde han upp på en intervju hos David Letterman i ett specialprogram där han var enda gästen (finns på youtube, vansinnigt bra intervju). Hans enda egentliga budskap var: Njut av varje smörgås.

Det skulle egentligen kunna användas för att summera The Wind. Det är så långt ifrån glåmig dödsångest man kan komma. Det är egentligen bara i det innerliga avskedet Keep Me in Your Heart som man märker det, om man vet om bakgrundshistorien. Det är just det som gör The Wind så rörande, ett flertal av låtarna andas så mycket livsglädje att man mest vill studsa runt.

Skivan vann två grammisar, bästa folkrock och bästa duett (med Bruce Springsteen) och blev nominerad till tre till. Medverkar på skivan gör utöver Springsteen bland andra Tom Petty, Emmylou Harris, Ry Cooder, Billy Bob Thornton, T-Bone Burnett, större delen av The Eagles samt Warrens son Jordan Zevon. Löjligt stjärnspäckat? Ja, men å andra sidan var han högst repsekterad av sina kollegor.

Det är något med att lyssna på The Wind som får en att känna att man har en vän. Någon att krama, skratta med och anförtro sig åt - samt att njuta av nästa smörgås med. Och det är precis det livet handlar om. Warren Zevon hade inte kunnat avsluta karriären mer värdigt om han så fick försöka i tjugo år till.

"These wheels keep turning but they're running out of steam. Keep me in your heart for awhile - Warren Zevon (Keep Me in Your Heart)


Ps. Den här recensionen är delvis ett sätt att komma ihåg en person som inte var en rockstjärna men som lika väl hade kunnat vara det. Ds.

Bob Dylan - Blood on the Tracks (1975)

Situations have ended sad, relationship have all been bad. Mine've been like Verlaine's and Rimbaud, but there's no way I can compare all those scenes to this affair. Yer gonna make me lonesome when you go. - Bob Dylan (You're Gonna Make Me lonesome When You Go)

Bakgrundshistorien till Blood on the Tracks är lika enkel som den är känd. Dylan var på väg att skilja sig från sin första fru och spelade ett par år innan skilsmässan definitvt gick igenom in Blood on the Tracks. Resultatet kom att kallas Dylans skilsmässoskiva. Upplagt för en deppig separationsskiva? Ja. Ivarjefall om det är det du vill.

Det är nämligen det som är skivans största styrka. Den kan vara precis vad man vill att den ska vara, när man vill det. Allt beror på humör, fantasi och förmåga att associera. Bara för att Dylan skrev om förlorad kärlek och skilsmässa innebär inte det att den behöver tolkas så. Precis som med nästan allt annat Dylan skrivit så beror tolkningen på betraktaren. Det är styrkan med hans poesi. Dessutom kommer känslan som förmedlas minst lika mycket från Dylans röst. Få artister har en sådan förmågan att förmedla en känsla med rösten.

She was standing there in back of my chair, said to me "Don't I know your name ?". I muttered something underneath my breath. She studied the lines on my face. I must admit I felt a little uneasy when she bent down to tie the laces of my shoe. Tangled up in blue. - Bob Dylan (Tangled Up in Blue)

Musikaliskt är det varken highway 61 Revisited eller The Freewheelin' Bob Dylan. Men det är något mittemellan de två. Som upplagt för en medial comeback-skiva med andra ord (låt mig klargöra en sak, det är inget som helst fel på Dylans övriga 70-talsskivor). 60-talsplattorna må ha varit större revolutioner när de kom, men frågan är om inte Blood on the Tracks är en bättre skiva än exempelvis Blonde on Blonde eller Highway 61 revisited. Att försöka avgöra vilken låt som är bäst på skivan är ungefär som att försöka få en femåring att bestämma sig för vilket som är godast, gröna eller gula godisar.

"Down the highway down the tracks down the road to ecstasy I followed you beneath the stars hounded by your memory and all your raging glory." - Bob Dylan (Idiot Wind)

Blood on the Tracks är ett helt fenomenalt stycke konst och en av de tio skivor alla borde ha hört om världen hade varit perfekt. Du har chansen att göra världen till en lite bättre plats. Ta den.

Warren Zevon - Life´ll Kill Ya (2000)

"You know I hate it when you stick your hand inside my head, and switch all my priorities around. Why don't you go pick on someone your own size instead?" - Warren Zevon(I'll Slow You Down)

Pratar man om brutalt underskattade musiker så kommer sannolikt ingen nämna Warren Zevon. Det vittnar tydligare än något om precis hur underskattad han är. Musikaliskt kunde han lika väl ha varit Bob Dylan om han inte varit Warren Zevon.

Life´ll Kill Ya handlar mer än något om Zevons fobi för läkare. Den var så illa att han förlitade sig på sin tandläkare för den vård han ansåg sig behöva. Skivan släpptes 2000. Tre år senare hade Warren Zevon gått bort i lungcancer. Ödets ironi? Onekligen. Sorgligt? Absolut.

Life´ll kill ya, that's what I said. Life´ll kill ya, and then you'll be dead.

Trots att många av låtarna handlar om döden så är mörkret väl kamouflerat. De tolv låtarna är tvärtom generellt sett fulla av värme, humor, innerlighet och sedvanlig finurlighet som får en att vilja lyssna mer och mer. Det är svårt att förklara exakt vad som är så gripande med Warren Zevon, men han har något som lätt får en att fastna. Kort och gott en fantastisk artist som om det hade funnits någon rättvisa hade nämnts bland de allra största istället för att vara någon vars främsta erkännande har kommit internt från andra i branschen.

Och för allt prat om hur fantastiskt bra Warren Zevon är så är skivan förbannat bra, den också.

"But except in dreams you're never really free"

Det har varit den dagen idag, så varför inte. Konstruktiv kritik uppskattas.

Du kunde varit en påminnelse
Av vad som aldrig blev
Ett hål rakt igenom min existens

Istället blev du vätskan i flaskan
Gyllenbrun, slät, full av mod
Självförtroendet jag aldrig hade

Kokain på ett silverfat
Fast tusen gånger mer lockande
Fördärv och frälsning i samma andetag

Ett löfte om himlen runt hörnet
Ett gudomligt opium från ovan
Tryggheten av en äkta vän

En räddande ängel från ingenstans
Som håller mig uppe medan jag sjunker ner
I en avgrund av omvärldens mörker

Du är ett minne av en livstid
Och du räddar mig när
Du håller om mig och
Viskar att jag kan få en dos till

Hemma igen

Samos?



Sverige?

Jag vet vilket jag föredrar just nu, är sjukt skönt att vara hemma igen. Och så fort jag har sovit ut och känner mig som en människa igen tänker jag fortsätta bloggandet, den här gången med en recensioner på han som börjar på B samt Warren Zevon.

Hittade förövrigt världens bästa rockbar på Samos. Drevs av en förtjusande australiensisk dam som serverade den bästa White Russian jag druckit och spelade Bob Dylan på beställning. Varför händer inte sånt hemma?

George Harrison - All Things Must Pass (1970)

"Now I've watched you sitting there
Seen the passers-by all stare
Like you have no place to go
But there's so much they don't know about apple scruffs" - George Harrison (Apple Scruffs)


Under en period för några år sedan lyssnade jag i stort sett bara på George Harrison. Under den perioden var jag av den bestämda åsikten att han var den främsta låtskrivaren i The Beatles och att dubbelalbumet All Things Must Pass från 1970 är bättre än något The Beatles släppt. Det anser jag fortfarande.

Melodierna är vida överlägsna McCartney/Lennons kompositioner och det svävar en sorts andlighet över hela skivan som är svår att värja sig emot. Även om skivan kan ge ett tungt andligt intryck (förstärkt av Phil Spectors briljanta produktion) så är den full av briljanta popmelodier, och även en och annan mer lättsam låt. Apple Scruffs handlar exempelvis om de minst sagt besatta kvinnliga Beatlesfans som brukade stå utanför Abbey Road-studion medan I remember Jeep är skriven om Eric Claptons hund som blev stulen.

All Things Must Passär en skiva vars enda egentliga brist är att den är lätt att glömma bort i mängden om man inte hört den, men det är ett misstag väldigt många verkar göra med hela Harrisons solokarriär. Men tar man sig tid är den rena guldgruvan. Av de 23 låtarna som är med på originalversionen (som jag har förmånen att äga på Lp) är det svårt att kalla någon utfyllnad. De är helt enkelt för bra för det.

Artister som George Harrison och skivor som All Things Must Pass är ett av de största skälen till varför jag älskar second hand-skivbutiker, det finns så mycket underbart att upptäcka i deras värld.

Semester, igen

"I want to retire to a beautiful little greek island, filled with beuatiful little greeks" - Pierce Brosnan (The Matador)

På Onsdag åker jag till Grekland (Samos) och återvänder inte till Schweeeden på två veckor. Det är vad jag kallar en semester.

Detta firar jag förutsägbart nog med att lyssna på Warren Zevon, och det borde du med göra. Det lovar jag.

Rehab is for quitters

"From a shotgun shack singing Pentecostal hymns
Through the wrought iron gates to the TV room
He had a little world, it was smaller than your hand
It's a rockabilly ride from the glitter to the gloom

Left behind by the latest trends
Eating fried chicken with his regicidal friends
That's how the story ends
With a porcelain monkey" - Warren Zevon (Porcelain Monkey)

Det sorgligaste internetrelaterade fenomenet jag vet är när folk jag tyckt om att följa slutar blogga. Det påminner liksom obönhörligt om att internet är en tom, tom plats. Vad finns kvar liksom? Kissie och Blondinbella? Nej tack. Tack alla som fortsätter.

Barndomsminnen + musik = sant?

Nästan alla mina barndomsminnen är på något sätt kopplade till musik. Av någon outgrundlig anledning är Enyas Orinoco Flow en av de låtar jag har allra starkast minnen av. Så när den dök upp i Shrek 4 (som jag iförgår såg i 3d på bio, suck it) var jag helt enkelt tvungen att börja lyssna mer på henne igen. Jag kan inte säga att jag ångrar mig. Det är något coolt med egensinniga kvinnliga sångerskor som inte låter som Joni Mitchell bara för att de kan.

Har så gott som läst klart The Heroin Diaries av Nikki Sixx nu och om att bli rockstjärna innebär att man bara duschar varannan vecka alá Nikki så vill jag aldrig bli rockstjärna. Hygien är essentiellt.

Päronet faller inte långt från äpplet?

Har spenderat i stort sett hela eftermiddagen med att motbevisa en av mina principer vad gäller musik, att barn till stora musiker sällan är särskilt spännande att lyssna på ifall de har egna musikaliska karriärer. Men det finns ett undantag. The Wallflowers med Bob Dylans son Jakob Dylan som frontman är riktigt, riktigt bra. Sug på det, Norah Jones.

Jag har inte riktigt kunnat sluta lyssna på Desperados Under the Eaves med Warren Zevon idag. Jag misstänker på att det beror på faktum att partiet när Warren nynnar för att imitera en Air conditioner i mångt och mycket påminner om tempot min dag har gått i. Med andra ord ohändelserik på ett ovanligt givande sätt.

Guns N' Roses suger....

...så varför i h-vete sitter jag och lyssnar på dem? Vill minnas att Appetite for Destruction var kul när man var elva. Lagom till att man fyllt tolv måste man ha insett hur musikaliskt intetsägande det egentligen var, kombinerat med texter som känns ungefär lika subtila som Zlatans skånska.

Det är dock inte det värsta. Det värsta är att jag frivilligt lyssnade på Mötley Crüe innan. Det är trots allt bandet jag alltid hatat hårdare än jag hade hatat att få Kondylom.

Ironiskt nog är The Heroin Diaries av Nikki Sixx den bok jag velat läsa mest av alla i snart ett halvår. Vilket är problematiskt då det är ytterligare en bok på en, som nämnt, redan späckad lista av böcker.

Är ivarjefall så gott som klar med Slash självbiografi efter att en eftermiddags maratonläsande som har inneburit att jag försummat nästan allt jag skulle göra efter klockan tre.

Klockan tre var förövrigt det klockslag (nåja, 14:56 ligger närmre sanningen) då jag skiljdes från Tove på tågstationen. Mer själlös plats får man leta efter. Jag tror det kan vara så att jag hatar den. Kanske inte schysst att ta ut min saknad på den, men jag tvekar på något sätt på att den tar illa vid sig.

Hur som helst är det alltid underhållande att läsa om folks Heroin - och Kokainhallucinationer som leder till att personen är helt övertygad om att han är förföljd av miniatyrversioner av rovdjuret i Predator beväpnade med K-pistar och Harpuner. Ja, det är paradoxalt eftersom det även är sorgligt och egentligen borde få en att tappa tron på mänskligheten.

Jag dricker kaffe, men eftersom jag mer eller mindre offrat kaffedrickandet för den goda sakens skull så tycker jag inte ens att det är gott. Så varför ens bemöda sig med att dricka kaffe?

Musiken har nu tystnat. Jag tröttnade på Guns och satte istället på Heroin med The Velvet Underground. Det är finkultur, om än ganska överskattad sådan. Jag är inget jättefan av Andy Warhol och Velvet är undantaget ett par låtar rätt tråkiga och pretentiösa.

Och eftersom den här uppvisningen i osammanhängande svammel har fått fortleva alldeles för länge tänker jag nu zoona ut och göra något mer konstruktivt med resten av min kväll. Som en följd av en antagen utmaning har jag en dikt att skriva på temat kärlek som jag undantaget några lösa anteckningar på mobilen inte har inlett skrivandet på. Deadline är trots allt deadline och en sådan ska ju följas, det är heligt har jag fått höra. God natt.

Varför har jag så många böcker att läsa?

Fick igår ett riktigt avgrundsdjupt sug efter att börja läsa om Wheel of Time-serien. Inget problem med det i sig kanske, om det inte hade varit för faktum att jag redan har tio böcker i kö. Och då räknar jag lågt.

Varför samlar jag på mig böcker i högar? Kan det vara så att det beror på att jag när jag har läst ut en bok alltid hittar en ny att läsa? En som inte är med på kö-listan, självklart. Resultatet är att jag just nu inte kan läsa om Wheel of Time, vilket kommer leda till att jag inte kommer ha läst ut seriens första elva delar lagom till jul och därmed inte kommer kunna börja läsa del tolv som redan nu toppar årets önskelista. Och det är högst nödvändigt att ha läst om serien, eftersom en elva böcker lång serie på drygt tiotusen sidor inte är lätt att memorera när det var snart fyra år sedan man läste ut den.

Om ändå någon kunde läsa åt mig och sedan summera handlingen för mig. Men självklart hade inte det heller fungerat eftersom jag finner det alldeles för underhållande att läsa själv. Hade liksom inte varit hälften så kul att vara läskunnig annars. Det är vad jag skulle kalla ett äkta I-landsproblem.

Varför dålig film alltid är dålig film

Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i fenomenet Stephen King. Dels för att The Shining (Stanley Kubricks version) är världens bästa skräckfilm men trots det inte dög för King som istället själv knåpade ihop den otroligt usla tv-versionen. Men mest av allt p.g.a. alla märkliga filmatiseringar som aldrig borde fått chansen att evolvera från idéstadiet.

The mist är inget undantag. Handlingen är enkel. Storm drar över amerikansk by och i dess kölvatten kommer en dimma som är långt ifrån en vanlig dimma. En hel hög av byborna barrikaderar sig i den lokala stormarknaden. Snart visar det sig att det finns saker i dimman som snarare hör hemma i en dålig syratripp, eller Knutby. Hela filmen har ett överhängande religiöst tema. Om det är religion, amerikaner eller världens gudlöshet King är sur över går dock aldrig riktigt att avgöra.

Hur som helst så är den så otroligt långtråkig att man efter en och fyrtio tror att filmen har varat i tre timmar. Enda egentliga höjdpunkten i filmen inkluderar en Smith & Wesson och en religiöst fundamental kvinnas pannben. Det enda jag kan säga i efterhand är att filmen suger och ingen bör se den om man inte, som jag, kan få tag på den för en femtiolapp. På blue ray.

Neil Young - Tonight's the night (1975)

"I'm singing this borrowed tune I took from the Rolling Stones, alone in this empty room too wasted to write my own" - Neil Young

Jag lyssnade igår för första gången på snart tre år på Neil Youngs Tonight's the night. Det finns goda skäl till varför alla borde ha lyssnat på den skivan. Mot bakgrunden att två nära vänner till Neil dog av Heroinöverdoser innan skivan spelades in är det kanske inte särskilt konstigt att skivan ingår i vad som kallas the ditch trilogy. Det är kort och gått ett av de mäktigaste uttrycken för sorg som förevigats i musikform.

Bitterhet, ilska, sorg, besvikelse, desillusion, cynism. Känslorna som fyller skivan är många, desto färre av dem är särskilt ljusa. Munspelet ekar själfullt tomt över ljudbilden och pianot låter hotfullt frenetiskt och rogivande, samtidigt. Att jämföra Harvest med Tonight's the night är ungefär som att jämföra Mark Levengood med Christer Pettersson. Och då är det mest otroliga egentligen att den föregående skivan, On the Beach, om möjligt är ännu mörkare.

"Well he shot four men in a cocaine deal and he left them lying in an open field full of old cars with bullet holes in the mirrors. He tried to do his best but he could not." - Neil Young

Ibland blir man glad av att åter lyssna på gamla klassiker och ibland blir man besviken. Men vid vissa gyllene tillfällen sitter man där, ihopkrupen i hörnet med hud som knottrar sig lika mycket som det gjorde första gången. Den inledande pianoslingan i titelspåret gör fortfarande lika ont att lyssna på, och gåshuden är fortfarande total. Jag måste gräva runt i min skivsamling oftare.

New beginnings

Tänkte börja skriva en alternativ blogg, någonstans att få plats med alla seriösa reflektioner och allt jag tycker om att skriva som inte får plats i min andra blogg (Sirbananafiend.blogg.se). Det lär innebära dikter, allmäna reflektioner, recensioner av mina olika favoritmedier etc etc.

Börjar med att lägga upp något jag skrev förra veckan, under en sedvanlig bitter stund genomsyrat av förakt riktat mot lite allt möjligt.

Operera dig, fly

Låt verkligheten veta

Att du inte är som någon annan

Genom att vara precis som alla andra

Maskera dig, spring

Låt alla veta

Att du är lite bättre än alla andra

Genom att göra ingetting

Isolera dig, krymp

Låt världen veta

Att din cirkel är nollmeridianen

Och allt utanför dött

Göm dig, dra

Låt alla undra

Om uppmärksamheten

Var värd det

Gå ur tiden, dö

Låt allt blåsa bort

Sist men inte minst ska det bli intressant att se ifall jag lyckas hålla två bloggar gående. Särskilt eftersom en stundtals varit tillräckligt.