"It makes no difference what men think of war, said the judge. War endures. As well ask men what they think of stone. War was always here. Before man was, war waited for him. The ultimate trade awaiting its ultimate practitioner." Blood Meridian p.248 (Cormac McCarthy)
En mardrömsodyssé med gott om bibliska inslag och rötterna i det vi romantiserat kallar vilda västern som handlar om mänsklighetens totala avsaknad på just mänsklighet. Så skulle man kunna beskriva Blood Meridian. Om man överhuvudtaget kan beskriva boken för någon som inte har läst den. Den påminner nämligen inte om något jag varken sett eller läst innan.
Handlingen utspelar sig på gränsen mellan USA och Mexico i mitten av 1800-talet och följer en grupp hänsynslösa skalpjägare som försörjer sig på att samla och sälja indianskalper. Det är i grund och botten en western-novell. Glöm dock alla John Wayne-klicheér som eventuellt dyker upp i huvudet på dig då. Blood Meridian är något helt annat.
Det som får boken att sticka ut är McCarthys prosa. Dels för att den är karakteristisk. Dels för att långa stunder känns mer som poesi än prosa. Emellanåt existerar Blood Meridian i ett gränsland mellan de två där det kan vara svårt att avgöra vilket det är. Språket lever sitt eget liv och är i sig ett bra skäl att läsa den.
Det är kanske just därför boken, trots det extrema övervåld och förfall den skildrar, aldrig blir för mycket. För är det en sak Blood Meridian inte backar i sin skildring av så är det våld. Boken skildrar människor som sedan länge glömt vad det innebär att vara människa. Den skildrar människor så djupt ärrade av krig att de har blivit en synonym och en förlängning av det.
Skulle jag välja en kulturell yttring för att säga något om krig så hade Deer Hunter, Full Metal Jacket och Generation Kill fått anse sig ursäktade. Ingen bok eller film har på ett så gripande sätt lyckats skildra den totala meningslöshet som krig innebär och effekten den avtrubbning det leder till kan få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar