Nick Cave & The Bad Seeds - No More Shall We Part (2001)

"Where is Mona? She's long gone. Where is Mary? She's taken her along. But they haven't put their mittens on. And there's fifteen feet of pure white snow?" - Fifteen Feet of Pure White Snow (Nick Cave & The Bad Seeds)

När det sena 1900-talets främsta låtskrivare slutligen lyckades kassera Heroinberoendet en gång för alla lagom till millenieskiftet borde det rimligtvis ha funnits en del skäl att oroa sig för Megadeth-syndromet. D.v.s. att artister (i fallet Megadeths Dave Mustaine) ofta blir astråkiga efter en framgångsrik vända på rehab. Som tur är finns det lyckliga undantag. Robet Downey Jr är ett om man lämnar musiken för en stund. Nick Cave är ett annan. No More Shall We Part kan nämligen vara den främsta i en lång rad av fantastiska skivor.

Musikaliskt hamnar den någonstans precis mellan Let Love In och The Boatmans Call. Det blandar lungt och pianodominerat med inte fullt så lungt och pianodominerat. Att The Bad Seeds kompletterats med Warren Ellis bidrar till att bandet låter mer komplett. Hans stråkar adderar en ny dimension till bandets sound. Det är därmed förmodligen den vackraste skivan bandet har producerat.

Mörkret finns givetvis fortfarande kvar, men blir aldrig ironiskt ála Murder Ballads eller för den delen hatiskt ála Let Love In. Istället bjuder skivan på 12 mörka och sorgliga ballader som utan brådska borrar sig rakt in i bröstet på en och där vänder ut och in på en. Det är svårt att diskutera saker som arrangemang, texter, melodier och känslomässigt genomslag utan att vid något tillfälle använda ordet perfekt. Även Nick Caves röst har fått en spark i rätt riktning och är mer varierad än någonsin förr.

Från inledande As I Sat Sadly by Her Side till avslutande Darker with the Day är skivan en bitterljuv resa som emellanåt är vacker, emellanåt obekväm och alltid njutbar. Som vanligt går det aldrig att slappna av fullt ut, ens under de lugnaste stunderna. Det är lite som en jordgubbssmoothie spetsad med syra. Man älskar det men vet samtidigt att något när som helst kommer gå allvarligt åt helvete. Vare sig det handlar om olycklig kärlek, drogparanoia eller världen i allmänhet.

No More Shall We Part är en milstolpe och ett mästerverk och befäster Nick Cave som en av tidernas allra främsta låtskrivare och en poet som besitter en magisk förmåga att krypa under ens skinn. Bakom står The Bad Seeds och lyfter visionen till den nivån av andlöshet och briljans som den förtjänar. Att säga något mer om skivan vore att upprepa det som redan sagts, så jag låter bli.

Vaken

Ibland kan det bästa som finns vara att vakna tre timmar innan man ska gå upp och tro att det är dags att gå upp. Känslan när man tittar på klockan är alltid oslagbar. Det är dessutom ännu bättre när man vaknar och solen skiner in genom fönstret. Så borde det vara varje dag. Alltid, året runt.

Och så borde jag inte vara så uttråkad att jag nästintill stirrar rakt in i väggen för att jag inte kommer på något att göra, det är inte angenämt.

Poesi

Ursäkta men jag har lite svårt för majoritetsbeslut...

Perfection, of a kind, was what he was after,
And the poetry he invented was easy to understand;
He knew human folly like the back of his hand,
And was greatly interested in armies and fleets;
When he laughed, respectable senators burst with laughter,
And when he cried the little children died in the streets.

W.H. Auden - Epitaph on a Tyrant

Förstår inte varför jag sitter och läser poesi istället för att duscha, men jag älskar W.H. Auden.

Metal Gear Solid

Jag är tillbaka. Samma helikopterplatta. Alltid samma fråga. Varför har de en rysk attackhelikopter? Samma hangar som jag obemärkt ska försöka ta mig in i.

Historien är än så länge okomplicerad. Jag ska infiltrera en militärbas i Alaska som tagits av terrorister. Jag är ensam, obeväpnad och fruktansvärt stressad. Fienderna är smartare än de borde få vara i ett så gammalt spel och kameravinklarna hjälper inte alls. Till skillnad från nyare actionspel kan jag dessutom inte panorera kameran själv.

Den här gången vet jag dessutom vad som väntar längre fram.

Jag undrar om jag kommer förstå konspirationerna och intrigerna fullt ut den här gången. Den där förbannade handlingen som vid jämförelse för Paradise Lost att framstå som lättuggad kiosklitteratur.

Jag spelar återigen Metal Gear Solid och älskar varje minut av det. Kanske för att det till skillnad från många nyare spel faktiskt erbjuder en utmaning, genuin stämning och är riktigt spännande. Kanske för att det har den bästa och mest ambitiösa handling ett tv-spel någonsin har haft. Kanske för att soundtracket inte går att beskriva med något annat ord än episkt. Kanske för att jag är en förvuxen mansbebis. Oavsett vilket så vet jag att jag aldrig kommer sluta älska det när jag sitter där och återupplever några av de bästa timmarna i mitt liv.

Beslutsångest

På nattduksbordet just nu: Nick Cave - And the Ass Saw the Angel, Cormac McCarthy - All the Pretty Horses, Jeanette Winterson - The Stone Gods, Tom Feiling - Kokain, Drogen Som Erövrade Världen och Steve Erikson - Gardens of the Moon. Beslutsångesten ger mig huvudvärk. Varför kan jag aldrig hålla mig till en bok?

Renovering?

Jag önskar att jag kunde skrapa bort beläggningarna på byggnaden där borta, kanske måla om den medan jag ändå är igång. Allt för att bussresan hem ska bli lite mindre deprimerande. Retuschera in lite solsken över hustaken bara för att ge hopp åt illusionen att världen inte är grå, egentligen. Jag önskar att jag ommodellera människorna så att de inte såg så deprimerade ut, vilket i sin tur gör mig deprimerad. Fast det kanske hade löst sig med mer solsken?

Så, nu har jag på ett kreativt och icke-förutsägbart sätt gnällt om vädret. Jag anser nämligen att det borde gå och skämmas i ett hörn någonstans.

Jävla byxor

Jag förstår inte varför jag envisas med att ha byxor en dag som den här. Det enda jag har gjort idag är att plugga och lyssna på Nick Cave samt Dirty Three. Vill enbart somna ifrån misären och ett par byxor är sak som gör det omständigare. Jag hade ju förstås kunnat somna i dem, men det hade ju varit oanständigt.


Ps. Ja, det finns tillfällen när jag är för lat för att ta av mig byxorna. Nu är ett av dem. Ds.