Bob Dylan - Highway 61 Revisited (1965)

"Oh God said to Abraham, “Kill me a son”
Abe says, “Man, you must be puttin’ me on”
God say, “No.” Abe say, “What?”
God say, “You can do what you want Abe, but
the next time you see me comin’ you better run”
Well Abe says, “Where do you want this killin’ done?”
God says, “Out on Highway 61”" - Bob Dylan (Highway 61 Revisited)

Var börjar man en recension av skivan som nästintill på egen hand skrev om musikscenen för alltid? Alla med minsta intresse för Bob Dylan är ivarjefall marginellt insatta i bakgrundshistorien. Dylan hade genom sina tidiga folkplattor och protestsånger blivit symbolen för hela folkrörelsen. Hur målar man sig ur ett sådant hörn?

Man går över till elgitarr och spelar uppbackad av ett regelrätt rockband under nio låtar så fullpackade av haschmetaforer, beatnikpoesi och litterära referenser att den enda förklaringen för folkrörelsen Dylan hade lämnat bakom sig var att han uppenbart måste vara Judas. Möjligtvis till och med djävulen själv. En sak stod klar, han hade sålt ut.

För somliga (läs Joni Mitchell) verkar det fortfarande svida rätt rejält. Trots den genuina skitstorm av kritik Dylan fick genomleva står Highway 61 Revisited tillsammans med sin föregångare Bringing It All Back Home som några av de mest inflytelserika skivor som spelats in. Faktum är att rock som rock ser ut idag inte hade existerat utan dom. Han gjorde Rock n' Roll till seriös musik. Utan honom hade förmodligen aldrig The Beatles evolverat bortom She Loves You-stadiet.

Den här perioden av Dylans karriär är inflytelserik att det nästintill är viktigare att prata om allt som kom av den är själva musiken i sig. Och då är det ändå, helt objektivt, en av de bästa skivorna som någonsin spelats in.

Bluesiga It Takes A Lot To Laugh, It Takes A train to cry trängs med proto-garagerock som Tombstone Blues. Ballad Of A Thin Man kan få vem som helst att börja hallucinera (lyssna inte i bilen när det är mörkt). Desolation Row gör långtråkighet till en konst utan att trots de elva helakustiska minuterna någonsin bli tråkig. Like A Rolling Stone behövs inte ens nämnas. Resten utgör den bästa utfyllnaden som någonsin spelats in.

The Texas Chainsaw Massacre 2 (1986)

"You have one choice, boy: sex or the saw. Sex is, well, nobody knows. But the saw, the saw is family."

Glöm allt vad ödsliga hus, möbler gjorda på människoben (nåja...) och inavelsskräck (nåja..) heter. Uppföljaren till Tobe Hoopers kultklassiker från 1974 bryter rakt av med originalet och riktar in sig på något som enklast beskrivs som svart inavelskomedi. Det luktar lite Bad Taste med rymdvarelser vars föräldrar är syskon, fast sämre.

Handlingen är full av flummiga utsvävningar. Familjen Sawyer har nu expanderat sin skruvade lilla familjehemlighet över hela Texas och driver ett prisbelönt cateringföretag som bland annat har prisats för att göra Texas bästa Chili. Men polisen Lefty, en farbror till Sally och Franklin i första filmen, får upp spåret på familjen och med bagageluckan full av motorsågar startar han en vendetta mot dem som de sent ska glömma.

Ungefär så kan handlingen summeras. Helt oväsentligt med andra ord.Känslan är att filmen i första hand är gjort för att leva upp till ryktet första filmen fick. Till skillnad från första filmen är det ganska blodigt. Men det är varken särskilt stämningsfullt eller skrämmande. Underhållande är det dock desto oftare.

Filmen introducerar en ny bror till Bubba (aka Leatherface), en lätt hjärnskadad vietnamveteran med en metalplatta som ersättning för delar av sitt kranium. Leatherface själv är även han uppdaterad. Borta är allt som eventuellt var obehagligt i första filmen. Istället är han familjens gravt efterblivna svarta får som ingen hyser någon respekt för. Dessutom hinner han med att bli kär och få ett samtal om blommor och bin innan filmen är klar.

TCM 2 är en film för alla som älskar dålig klichéskräck i stil med samtliga uppföljare till A Nightmare on Elm Street och Friday the 13th. Ha inga förväntningar och den kan bjuda på drygt en och en halv timmas hjärndöd underhållning.

Vardagshjältar

Allt framför oss
De tunna linorna
Vi är lindansöser
Dansar på marginaler
Ytor som inte finns
Bemästrar det omöjliga

Professionella svindlare
Vi lurar oss själva
Ett steg framåt
Ett slagfält vunnet
Ett steg i taget
Vi gör det till konst
Vi är konstnärer
Målar det som inte kan sägas

Vi är filmskapare
Hanterar fiktiva människor
I fiktiva verkligheter
Försöker få det att gå ihop
En fiktiv morgondag
I ett fiktivt universum

Vi är vardagshjältar
Alkoholister under vanans makt
Religiösa utan en religion
Livets fundamentalister
Vi är marionetter
Statister utan röst
I vardagens narrativ

Vi protesterar
Skriker oss hesa
Mot tystnaden
Vi med hjärtan
Som accelererar
Och stannar
I takt med omvärlden
Vi är laglösa, gudlösa
Fredlösa, ensamma
Upptagna, ockuperade
Vi är legender

Hunter S. Thompson - Fear and Loathing in Las Vegas: A Savage Journey to the Heart of the American Dream

But what is sane? Especially here in "our own country" - in this doomstruck era of Nixon. We are all wired into a survival trip now. No more of the speed that fueled the sixties. Uppers are going out of style... Not that they didn't deserve it: No doubt they all got what was coming to them. All those pathetically eager acid freaks who thought they could buy Peace and Understanding for three bucks a hit" - p.178 Fear and Loathing in Las Vegas (Hunter S. Thompson)

Du är journalist. Du ska följa ett ökenrace i Las Vegas, Nevada. Vad gör du? Packar bilen med din enorma samoanska advokat och i stort sett varje drog mänskligheten någonsin skådat?

Det är exakt vad Hunter S. Thompson, eller Raoul Duke som han kallar sig större delen av boken, gör. Under helt vansinniga 205 sidor gör de två allt de kan för att i alla möjliga (och omöjliga, tro mig) tillstånd terrorisera sina mer eller mindre propra medmänniskor. De lämnar ett långt stråk av tilltrasslade situationer, svinerier och lögner som luktar drogparanoia lång väg bakom sig.

Låter det deprimerande? Trots att jag är en person som inte ser mig som särskilt drogliberal finner jag det hejdlöst underhållande. Att det hela egentligen är ett journalistiskt verk bidrar på något sätt till att ge boken någon form av djupare mening. För hur ytlig den än kan verka så säger Hunter och hans advokats jakt på den amerikanska drömmen en hel del om 60 och 70-talets drogkultur och dess nedgång.

Boken gav upphov till det som kallas gonzojournalistik, vilket egentligen kan beskrivas som styliserad journalistik där överdrifter och avvikningar från fakta inte helt sällan används för att driva igenom poänger. Just därför är Fear and Loathing en unik bok och ett vansinnigt underhållande stycke litteratur.

Cormac McCarthy - Blood Meridian or The Evening Redness in the West

"It makes no difference what men think of war, said the judge. War endures. As well ask men what they think of stone. War was always here. Before man was, war waited for him. The ultimate trade awaiting its ultimate practitioner." Blood Meridian p.248 (Cormac McCarthy)

En mardrömsodyssé med gott om bibliska inslag och rötterna i det vi romantiserat kallar vilda västern som handlar om mänsklighetens totala avsaknad på just mänsklighet. Så skulle man kunna beskriva Blood Meridian. Om man överhuvudtaget kan beskriva boken för någon som inte har läst den. Den påminner nämligen inte om något jag varken sett eller läst innan.

Handlingen utspelar sig på gränsen mellan USA och Mexico i mitten av 1800-talet och följer en grupp hänsynslösa skalpjägare som försörjer sig på att samla och sälja indianskalper. Det är i grund och botten en western-novell. Glöm dock alla John Wayne-klicheér som eventuellt dyker upp i huvudet på dig då. Blood Meridian är något helt annat.

Det som får boken att sticka ut är McCarthys prosa. Dels för att den är karakteristisk. Dels för att långa stunder känns mer som poesi än prosa. Emellanåt existerar Blood Meridian i ett gränsland mellan de två där det kan vara svårt att avgöra vilket det är. Språket lever sitt eget liv och är i sig ett bra skäl att läsa den.

Det är kanske just därför boken, trots det extrema övervåld och förfall den skildrar, aldrig blir för mycket. För är det en sak Blood Meridian inte backar i sin skildring av så är det våld. Boken skildrar människor som sedan länge glömt vad det innebär att vara människa. Den skildrar människor så djupt ärrade av krig att de har blivit en synonym och en förlängning av det.

Skulle jag välja en kulturell yttring för att säga något om krig så hade Deer Hunter, Full Metal Jacket och Generation Kill fått anse sig ursäktade. Ingen bok eller film har på ett så gripande sätt lyckats skildra den totala meningslöshet som krig innebär och effekten den avtrubbning det leder till kan få.

Bak och fram

Vi vänder allt bak och fram
Andra vägen verkar enklare
Varför försöka när man kan låta bli?

Vänder allt ett varv till
Skruvar det som redan skruvats
Vrider det som redan vridits
Tills det går av

Vi drar trianglar
Där det redan finns cirklar
Kastar luft på elden
Skriker för att dränka tystnaden
Vänder allt bak och fram
För att hitta rätsidan igen

En motorväg av möjligheter
Varför är den alltid skev?
Bak och fram, ut och in?
Spegelvända illusioner
Ytterligare skäl att gå vilse
När vägen är för rak

Grinderman - Grinderman 2

"I keep hanging around your kitchenette and I'm gonna get a pot to cook you in. I stick my fingers in your biscuit jar and crush all your gingerbread men." - Grinderman (Kitchenette)

När Nick Cave tillsammans med medkonspiratörerna från The Bad Seeds Warren Ellis,Martyn P. Casey och Jim Sclavunos släppte Grindermans självbetitlade debut var det ganska intressant. No Pussy Blues var till och med jättebra. Det blev dock aldrig så fantastiskt som det hade kunnat bli.

Vad som definitivt inte var det minsta underhållande var att nästa skiva med The Bad Seeds lät som en schizofren avart av sin förebild (för nog kom inspirationen till Dig Lazaruz Dig från Grinderman?). Jag föll aldrig för den, vilket inte hänt med någon av de tidigare skivorna av/med Nick Cave.

Nu är det dags igen, Grindermans nya har anlänt och är lämpligt nog döpt till Grinderman 2. En fantastisk skivtitel på alla sätt och vis. Vad som är ännu mer fantastiskt är skivan i sig. Glädjande är att soundet har mognat här och nu låter som en väloljad hybrid mellan Nick Caves två band. Det här är vad Dig Lazaruz Dig kunde blivit, om den hade varit bra.

Humorn är alltid närvarande utan att det känns oseriöst. Dessutom har den en tyngd som ingen av de två senaste skivorna med Nick Cave varit inblandad i har haft. Det finns både hjärta, hjärna och muskler.

Grinderman 2 låter genomarbetad, fräsch och bjuder på väldigt behaglig lyssning. Nu känns helt plötsligt tanken på nästa The Bad Seeds-skiva väldigt intressant igen. Förväntningar, förväntningar.

Trakasserier på tåg

Du står på tåget. Du och flera andra ska av. Det är en vanlig dag i en pendlares liv. Dagen till ära är det en sanning med modifikation. För det är en tant som står bakom dig på trappan som leder ner till utgången. Hon ställer sig bakom dig och verkligen pressar sig emot dig bakifrån.

Du tycker det börjar bli obehagligt och känner för att krympa bort, eller kasta en handgranat i huvudet på henne. Vilket som. Du tar ett steg ner till nästa trappsteg och känner för en liten stund den välkomna känslan av luft mot ryggen. Tills tanten gör samma sak.

Tänk dig sedan att området mellan din axel och toppen på ditt huvud är en rektangel, och en av de mer personliga delarna av din kropp. Här är enbart personer du känner välkomna. Tanten tar då tillfället i akt att placera huvudet precis där för att snäsigt fråga om du inte kan tänka dig att kliva ner så att hon slipper stå i trappan - hon kan nämligen inte stå i trappor.

Att gå med på det skulle innebära att du tvingas knö dig in bland en massa andra pendlare som då också skulle få lida för tantens egocentriska beteende samtidigt som hon fortfarande skulle behöva stå i trappan eftersom det inte finns mer plats. Du har börjat tröttna på henne nu. Hon har suttit och klagat på att alla i hela världen är sjuka i huvudet, inklusive konduktören som genom ren vänlighet räddat henne från en straffavgift på 800 kronor för att hon försökt åka på förra veckans tågbiljett. Du säger till henne att hon får vänta tills tåget ankommer till stationen, att du också ska av och att hon får vänta som alla andra.

Du tänker efter och lägger sedan med eftertryck till att du tycker hon ska sluta gnälla. Ett par av de andra personerna ger dig blickar som är full av gillande. Tanten svarar då med att tillsammans med sina två enorma resväskor knö sig förbi på en yta vars area bäst representeras av en 50-öring. En valör som förövrigt verkar dela bäst före datum med tantens förstånd.

Två yngre tjejer blänger irriterat på tanten och frågar, ursäkta det färggranna språket, varför "i helvete" hon inte bara väntar som alla andra. Du känner att din ilska har rättfärdigats. Tanken på ingen hade argumenterat emot ifall du hade kallat det trakasserier om hon hade varit man och du kvinna får dig att koka inombords. För det är exakt var det är. Hennes aktioner är en ren kränkning av din personliga sfär. Hade du fått bestämma hade hon enligt lag inte fått befinna sig närmre dig än minst två tåglängder.

Engångsföreteelse? Jag önskar att det var så. Men faktum är att man dagligen ser exempel på pensionärers asociala och lågfunktionella beteende. Glömt att förnya sitt årskort för andra gången den här veckan och vill bara åka med in till stan för att fixa det för att sedan förolämpa busschauffören för att han vägrar gå med på det? Inga problem, trots att det enligt chauffören är ett beteende som satts i system av personen.

Knö sig på tåg, bussar och spårvagnar innan folk har hunnit gå av? Inga problem alls. Inte lära sig hur man stämplar det nya busskortet på över ett år trots att man åker buss dagligen och sedan förolämpa chauffören? Vad ska man annars göra? Lära sig? Lättare att klaga högljutt då. Uppmana folk att kalla busschauffören - och jag ursäktar återigen för språket - idiot, eftersom bussen är sen pga av blixthalka? Det går även det fint, för varför stanna upp och tänka efter?

Gå förbi en på en relativt tom buss och blänga för att man har väskan på sätet? Ja. Be en att ta ner väskan ifall man nu vill sitta där? Nej. Gå vidare och sätta sig jämte sin väninna och klaga högljutt på hjärndöda ungdomar som helt saknar respekt? Check. Att det är jag som saknar respekt tvekar jag starkt på, jag hade nämligen gladligen flyttat väskan om personen i fråga hade frågat. Vad jag däremot inte gör är att prata om folk i deras närhet som om de inte vore där. Det är respektlöst.

"Den här biljetten är över en vecka gammal". "Men det är ju inte så gammalt". Nej, men här är det bara dagsfärskt som är aktuellt, så bete dig som folk eller håll dig inne. Det finns ingen annan samhällsgrupp som kommer undan med så mycket skit som pensionärer. Dags att föra integrationspolitik även för våra gamla? Uppdateringskurser på hur samhället fungerar? Jag är nämligen trött på att bli behandlad som är att jag är mindre värd för att jag är född på den här sidan av den stora depressionen.