Bob Dylan - Highway 61 Revisited (1965)

"Oh God said to Abraham, “Kill me a son”
Abe says, “Man, you must be puttin’ me on”
God say, “No.” Abe say, “What?”
God say, “You can do what you want Abe, but
the next time you see me comin’ you better run”
Well Abe says, “Where do you want this killin’ done?”
God says, “Out on Highway 61”" - Bob Dylan (Highway 61 Revisited)

Var börjar man en recension av skivan som nästintill på egen hand skrev om musikscenen för alltid? Alla med minsta intresse för Bob Dylan är ivarjefall marginellt insatta i bakgrundshistorien. Dylan hade genom sina tidiga folkplattor och protestsånger blivit symbolen för hela folkrörelsen. Hur målar man sig ur ett sådant hörn?

Man går över till elgitarr och spelar uppbackad av ett regelrätt rockband under nio låtar så fullpackade av haschmetaforer, beatnikpoesi och litterära referenser att den enda förklaringen för folkrörelsen Dylan hade lämnat bakom sig var att han uppenbart måste vara Judas. Möjligtvis till och med djävulen själv. En sak stod klar, han hade sålt ut.

För somliga (läs Joni Mitchell) verkar det fortfarande svida rätt rejält. Trots den genuina skitstorm av kritik Dylan fick genomleva står Highway 61 Revisited tillsammans med sin föregångare Bringing It All Back Home som några av de mest inflytelserika skivor som spelats in. Faktum är att rock som rock ser ut idag inte hade existerat utan dom. Han gjorde Rock n' Roll till seriös musik. Utan honom hade förmodligen aldrig The Beatles evolverat bortom She Loves You-stadiet.

Den här perioden av Dylans karriär är inflytelserik att det nästintill är viktigare att prata om allt som kom av den är själva musiken i sig. Och då är det ändå, helt objektivt, en av de bästa skivorna som någonsin spelats in.

Bluesiga It Takes A Lot To Laugh, It Takes A train to cry trängs med proto-garagerock som Tombstone Blues. Ballad Of A Thin Man kan få vem som helst att börja hallucinera (lyssna inte i bilen när det är mörkt). Desolation Row gör långtråkighet till en konst utan att trots de elva helakustiska minuterna någonsin bli tråkig. Like A Rolling Stone behövs inte ens nämnas. Resten utgör den bästa utfyllnaden som någonsin spelats in.