Nick Cave & The Bad Seeds - Your Funeral...My Trial (1986)

"Here I am, little lamb...let all the bells in whoredom ring. All the crooked bitches that she was(Mongers of pain). Saw the moon become a fang. Your funeral, my trial" - Your Funeral, My trial (Nick Cave)

Tittar man på vad Nick Cave & The Bad Seeds är idag så är det svårt att tänka sig att bandet i begynnelsen inte helt sällan var bespottat av kritiker. Ganska märkligt med tanke på vilken tämligen välsmord mörkervarieté bandet var redan från början. Låt gå för att debuten From Her To Eternity bär så tunga spår av The Birthday Party att den är lätt att förväxla med bakfylla (om än angenäm bakfylla), men man växte snabbt in en helt egen kostym.

Med sitt fjärde studioalbum Your Funeral...My Trial började man närma sig perfektion. Den karäkteristiska pianoondskan ligger tät över skivan, Blixa Bargeld gör sitt allra bästa för att spela gitarr utan att det påminner ens lite om gitarrspelande och Mick Harvey gör precis som vanligt det mesta samtidigt.

Den stora skillnaden på Your Funeral och föregångarna är att låtarna genomgående är starkare, men viktigast av allt, helheten är mer sammanhängande. Skivan tar sin tid, låter allt komma naturligt och vrider om kniven där det gör som ondast.

Nick Cave hade kunnat fortsätta producera skivor som The Firstborn is Dead och bli ihågkommen som en fantastisk låtskrivare. Med Your Funeral och efterföljande skivor cementerade han sin plats som en av de främsta låtskrivarna som slog igenom under 80-talet (och i min bok en av de främsta någonsin). Precis så bra är han.

Tintin, rislampor och Bono

Jag önskar att jag kände mig som en Steely Dan-sång. Mystisk, inte helt begriplig, cool. Zen. Just nu känner jag mig bara uttråkad och sjukligt förutsägbar. Lite som en U2-sång. Inte det minsta eftersträvansvärt.

Funderar på att åka till IKEA och köpa en lampa. Det kan kanske ses som en symbolisk handling, lysa upp mörkret och så vidare. Men nej, jag behöver bara en lampa.

I övermorgon ska jag gå på premiären av Tintin. Har egentligen inga förväntningar alls. Tintin ser mer ut som Edward Blom än som Tintin och Kapten Haddock är inte vidare porträttlik han heller. Men inget är mer barndom är Tintin. Jag brukade vallfärda till biblioteket en gång i veckan för att låna nya album när jag var liten. Kan fortfarande de flesta utantill.

Tomhet och saker som i tomhet ryms

Någon jag inte vill ska åka ifrån mig åkte idag ifrån mig. När hon kommer hem har jag istället åkt ifrån henne. Två veckor borde inte vara något alls. Men ibland är två veckor som att försöka andas genom ett sugrör. Vad gör man när egentid är det mest skrämmande man kan utsättas för? När absolut ingenting lockar för fem öre och det mest stimulerande man kan göra är att rulla ihop ensamheten och röka den? Dra ner den i lungorna tills den definierar en fullständigt.

Som tur är finns det musik för sådana dagar. Finskt urskogsmörker ála Ghost Brigade. Någon förstår. Någon sympatiserar. Någon har haft framförhållning nog att skriva soundtracket till just precis sådana dagar.

Som tur är kan även den värsta dagen ha ljuspunkter. Hittade Göteborgs (enligt tanten på akademibokhandeln) enda exemplar av Jeanette Wintersons Why be Happy when You Can be Normal samt biografin över Nick Cave. Misär ska med misär bekämpas.

Grönsaker

Jag äter för lite grönsaker. Trots det brukar jag försöka köpa hem dem. Resultatet? Jag glömmer bort dem och de blir liggande, och i slutänden dåliga. Slutsatsen är att jag antingen helt borde sluta köpa grönsaker, eller så borde någon komma hem till mig och skära upp grönsaker inför varje måltid. Alternativt får jag fästa en lapp på kylskåpet, "grönsaker för i helvete, grönsaker.

Allt är småordens fel

I en modern värld full av språkliga fenomen som internetspråk och svengelska smyger sig en sak fram som lite mer förhatlig än andra. Jag pratar om småorden. Det slog mig nyligen när jag satt och kollade på tv och sedan dess har jag inte kunnat låta bli att notera det.

Ta halv åtta hos mig som exempel. Någon ska ge ett omdöme på maten och hasplar ur sig ”Jo, maten var riktigt god faktiskt”. Finns det något som helst skäl att anta att en person som ska laga mat åt en i tv inte skulle kunna laga mat? Så varför är faktiskt med på slutet? Det är som att folk inte kan låta en mening stå för sig själv utan att fylla ut den med fluff. Är de rädda för att den extra sekunden av tystnad ska mutera och attackera dem om de inte kväver den snabbt?

En annan favorit jag noterade i ett annat sammanhang är ”det var, typ, en man”. Vad är alternativet? En kvinna? En transsexuell? En gås? För ifall svaret är ja i något av de fallen så finns det redan fullt funktionella sätt att uttrycka det på utan att nyttja ordet typ.

Mest irriterande är ändå att jag själv med jämna mellanrum kommer på mig själv med att göra det. I synnerhet när folk kommer fram och frågar om jag har eld. ”Nej, tyvärr” brukar jag svara då. Som om jag är rädd för att verka otrevlig ifall jag bara säger nej. Men tyvärr har inget med saken att göra. Har man valt att bli rökare och dessutom planerat sitt liv så dåligt att man inte har tändare så är min sympati begränsad. Men ändå visar det där lilla onödiga ordet sitt fula tryne på slutet och adderar information till min mening som jag inte kan stå för. Utan att jag ens tänker på det.

Dessutom kan det ju bli hur fel som helst på krogen. Ponera att någon kommer fram och frågar en efter kokain. ”Nej, tyvärr”. Tänk sedan om det är en polis som frågar. Nej, småorden är livsfarliga.

Språkutveckling ser jag i allmänhet för det allra mesta som något positivt, utan den hade vi alla förmodligen fortfarande låtit som Carl Jan Granqvist. Ett bra exempel är just typ, som trots många språkpuristers inställning att alla som använder det borde kölhalas är ganska användbart i många situationer. Men ”det var, typ, en man” är inte ett av dem. Det får inte gå över till att bli slarvigt. Tumregeln borde vara att det man menar och det man säger ska vara samma sak.

Eels - Electro-shock Blues (1998)

"The kids are diggin' up a brand new hole where to put the deadbeat mom. Grandpa's happy watching video porn with the closed-caption on and father knows best about suicide and smack" - Cancer for the Cure (Eels)

All stor konst föds ur lidande brukar klyschan lyda. I så fall framstår de flesta i jämförelse med Eels huvudsakliga låtskrivare Mark Oliver Everett som posörer. Bakgruden till skivan är moderns bortgång och systerns självmord, båda inträffade inom drygt två år av varandra. Om det märks? Tja, gissa?

Skivan är stundtals så brutalt ärlig att man kan ta på känslorna, smeka dem och göra dem till sina egna. Även ifall det mest traumatiska man varit med om är en bruten nagel. Textmässigt är skivan dessutom förtjänstfullt nog väldigt vardaglig, som när Everett gör musik av sin systers sista dagboksinlägg eller sjunger om sjukhusmat.

Musikaliskt är det spretigt, minst sagt. Låtar som Cancer for the Cure och Hospital Food gör sitt bästa för att leva upp till epitetet "Electro-shock Blues" medan låtar som Last stop: This Town, The medication is Wearing Off och Ps. You Rock My World är rätt ordinär indierock, utan att för den sakens skulle vara ett dugg mindre kraftfull. Blandningen bidrar bara till att bygga upp en känsla av kaos som klär skivan utmärkt.

Electro-shock Blues är inte bara en av de bättre skivorna som släpptes under 90-talet, det är även en av de mest unika sett till genomslag och på vilket sett den behandlar ämnen som många har försökt säga mycket om. Dessutom är det sanslöst snygga omslaget skäl nog att älska skivan villkörslöst. Den förtjänar det.

Nick Cave & The Bad Seeds - No More Shall We Part (2001)

"Where is Mona? She's long gone. Where is Mary? She's taken her along. But they haven't put their mittens on. And there's fifteen feet of pure white snow?" - Fifteen Feet of Pure White Snow (Nick Cave & The Bad Seeds)

När det sena 1900-talets främsta låtskrivare slutligen lyckades kassera Heroinberoendet en gång för alla lagom till millenieskiftet borde det rimligtvis ha funnits en del skäl att oroa sig för Megadeth-syndromet. D.v.s. att artister (i fallet Megadeths Dave Mustaine) ofta blir astråkiga efter en framgångsrik vända på rehab. Som tur är finns det lyckliga undantag. Robet Downey Jr är ett om man lämnar musiken för en stund. Nick Cave är ett annan. No More Shall We Part kan nämligen vara den främsta i en lång rad av fantastiska skivor.

Musikaliskt hamnar den någonstans precis mellan Let Love In och The Boatmans Call. Det blandar lungt och pianodominerat med inte fullt så lungt och pianodominerat. Att The Bad Seeds kompletterats med Warren Ellis bidrar till att bandet låter mer komplett. Hans stråkar adderar en ny dimension till bandets sound. Det är därmed förmodligen den vackraste skivan bandet har producerat.

Mörkret finns givetvis fortfarande kvar, men blir aldrig ironiskt ála Murder Ballads eller för den delen hatiskt ála Let Love In. Istället bjuder skivan på 12 mörka och sorgliga ballader som utan brådska borrar sig rakt in i bröstet på en och där vänder ut och in på en. Det är svårt att diskutera saker som arrangemang, texter, melodier och känslomässigt genomslag utan att vid något tillfälle använda ordet perfekt. Även Nick Caves röst har fått en spark i rätt riktning och är mer varierad än någonsin förr.

Från inledande As I Sat Sadly by Her Side till avslutande Darker with the Day är skivan en bitterljuv resa som emellanåt är vacker, emellanåt obekväm och alltid njutbar. Som vanligt går det aldrig att slappna av fullt ut, ens under de lugnaste stunderna. Det är lite som en jordgubbssmoothie spetsad med syra. Man älskar det men vet samtidigt att något när som helst kommer gå allvarligt åt helvete. Vare sig det handlar om olycklig kärlek, drogparanoia eller världen i allmänhet.

No More Shall We Part är en milstolpe och ett mästerverk och befäster Nick Cave som en av tidernas allra främsta låtskrivare och en poet som besitter en magisk förmåga att krypa under ens skinn. Bakom står The Bad Seeds och lyfter visionen till den nivån av andlöshet och briljans som den förtjänar. Att säga något mer om skivan vore att upprepa det som redan sagts, så jag låter bli.

Vaken

Ibland kan det bästa som finns vara att vakna tre timmar innan man ska gå upp och tro att det är dags att gå upp. Känslan när man tittar på klockan är alltid oslagbar. Det är dessutom ännu bättre när man vaknar och solen skiner in genom fönstret. Så borde det vara varje dag. Alltid, året runt.

Och så borde jag inte vara så uttråkad att jag nästintill stirrar rakt in i väggen för att jag inte kommer på något att göra, det är inte angenämt.

Poesi

Ursäkta men jag har lite svårt för majoritetsbeslut...

Perfection, of a kind, was what he was after,
And the poetry he invented was easy to understand;
He knew human folly like the back of his hand,
And was greatly interested in armies and fleets;
When he laughed, respectable senators burst with laughter,
And when he cried the little children died in the streets.

W.H. Auden - Epitaph on a Tyrant

Förstår inte varför jag sitter och läser poesi istället för att duscha, men jag älskar W.H. Auden.

Metal Gear Solid

Jag är tillbaka. Samma helikopterplatta. Alltid samma fråga. Varför har de en rysk attackhelikopter? Samma hangar som jag obemärkt ska försöka ta mig in i.

Historien är än så länge okomplicerad. Jag ska infiltrera en militärbas i Alaska som tagits av terrorister. Jag är ensam, obeväpnad och fruktansvärt stressad. Fienderna är smartare än de borde få vara i ett så gammalt spel och kameravinklarna hjälper inte alls. Till skillnad från nyare actionspel kan jag dessutom inte panorera kameran själv.

Den här gången vet jag dessutom vad som väntar längre fram.

Jag undrar om jag kommer förstå konspirationerna och intrigerna fullt ut den här gången. Den där förbannade handlingen som vid jämförelse för Paradise Lost att framstå som lättuggad kiosklitteratur.

Jag spelar återigen Metal Gear Solid och älskar varje minut av det. Kanske för att det till skillnad från många nyare spel faktiskt erbjuder en utmaning, genuin stämning och är riktigt spännande. Kanske för att det har den bästa och mest ambitiösa handling ett tv-spel någonsin har haft. Kanske för att soundtracket inte går att beskriva med något annat ord än episkt. Kanske för att jag är en förvuxen mansbebis. Oavsett vilket så vet jag att jag aldrig kommer sluta älska det när jag sitter där och återupplever några av de bästa timmarna i mitt liv.

Beslutsångest

På nattduksbordet just nu: Nick Cave - And the Ass Saw the Angel, Cormac McCarthy - All the Pretty Horses, Jeanette Winterson - The Stone Gods, Tom Feiling - Kokain, Drogen Som Erövrade Världen och Steve Erikson - Gardens of the Moon. Beslutsångesten ger mig huvudvärk. Varför kan jag aldrig hålla mig till en bok?

Renovering?

Jag önskar att jag kunde skrapa bort beläggningarna på byggnaden där borta, kanske måla om den medan jag ändå är igång. Allt för att bussresan hem ska bli lite mindre deprimerande. Retuschera in lite solsken över hustaken bara för att ge hopp åt illusionen att världen inte är grå, egentligen. Jag önskar att jag ommodellera människorna så att de inte såg så deprimerade ut, vilket i sin tur gör mig deprimerad. Fast det kanske hade löst sig med mer solsken?

Så, nu har jag på ett kreativt och icke-förutsägbart sätt gnällt om vädret. Jag anser nämligen att det borde gå och skämmas i ett hörn någonstans.

Jävla byxor

Jag förstår inte varför jag envisas med att ha byxor en dag som den här. Det enda jag har gjort idag är att plugga och lyssna på Nick Cave samt Dirty Three. Vill enbart somna ifrån misären och ett par byxor är sak som gör det omständigare. Jag hade ju förstås kunnat somna i dem, men det hade ju varit oanständigt.


Ps. Ja, det finns tillfällen när jag är för lat för att ta av mig byxorna. Nu är ett av dem. Ds.

Att handla utan handlingslista

Jag skulle köpa pommes. Hade inga planer på att köpa något annat. Varför kom jag hem med allt utom pommes? Soppa, salami, youghurt, majonäs och avocado. Men inga pommes. Vad är det för fel på mig?

Kaffenarkoman

Jag har druckit alldeles för mycket kaffe den här helgen. Det hela kuliminerade i att jag efter att ha råkat spilla i vasken skrapade upp det och la det i burken igen. Till mitt försvar låg det en skärbräda i botten av vasken.

Jag älskar The Big Lebowski. Det är kort och gott världens bästa komedi. Jag har funderat på att se den två gånger och sett den en den här helgen.

Har kanske lyckats köpa Metal Gear Solid till Ps1 för 25 kronor. Vem säljer en sådan klassiker för blotta 25 kronor? Nåja, jag ska av uppenbara skäl inte klaga. Nåde den som bjuder över mig, för jag behöver en nostalgitripp.

Kvällstidsfördriv

Ett efter ett
Sys såren igen
Den här drogen
Får mig att glömma
Det skulle varit du

Allt flyter ihop
Du var min enda styrka
En gång, men inte längre
Dimman sväljer allt
Hör inte musiken
Hör inte hemma

Står utan svar igen
Imploderar med tystnaden
Slungar glasskärvor
Mot omgivningen
Återvänder hit
Gång på gång

En efter en
Ser jag rädslorna
Sover med dem
Jämte mig
Det skulle varit du

För en sekund förstod jag
Såg ljuset och såg mörkret
Såg linjerna mellan de två

Jag hatar att vara vuxen. Imorgon är årets näst viktigaste dag och jag spenderar den med att....jobba. Yey.

Barnprogram

Hur hamnade jag vid datorn klockan sex minuter över tolv lyssnandes på Syd Barrett medan jag försöker skriva något som kanske kan bli poesi men lika väl hade kunnat bli manuset till ett förlorat avsnitt av Björnes Magasin? The internet works in mysterious ways. Tur att jag i varje fall lyssnar på Clapton (jaja, egentligen Blind Faith) så att något är som det ska.

Warren Zevon - The Envoy (1982)

"Charlie dealt in pharmaceuticals. He sold those expensive drugs. I gave Charlie all my money. What the hell was I thinking of?" - Charlie's Medicine (Warren Zevon)

Efter en fantastisk rad skivor (Warren Zevon, Excitable Boy, Bad Luck Streak in Dancing School) kom skivan som i mångt och mycket markerade nedgången för Zevons karriär som en säljande artist. Inte för att skivorna innan varit i närheten av att få den uppmärksamhet de förtjänade, men karriären gick sorgligt nog inte åt rätt håll.

The Envoy är egentligen en ganska lättsinnig skiva. De två mer allvarsamma nummrena är Jesus Mentioned (lågmält och finstämt om Elvis) och Charlie's Medicine som handlar om hur Warren går på sin langares begravning, vilket han gjorde på riktigt.

Titelspåret är en lättsam agenthistoria i stil med Roland the Headless Thompson Gunner. Vill minnas att jag läst något om att Warren skrev den för att han hoppades på att få spela James Bond. Det skulle inte förvåna mig om det stämmer.

Skivan bjuder på två kärlekssånger, vemodiga Never too Late for Love och Let Nothing Come Between You. Egentligen är ingen av dem något speciellt, men båda är ganska trivsamma och gör sig inte skyldiga till att vara utfyllnad.

Skivans bästa stund måste ändå vara The Hula Hula Boys och dess refräng som är på hawaiianska och översatt till engelska betyder "Sing the chorus". Warren Zevon när han är som allra bäst, helt enkelt.

The Envoy lär inte gå till historien som Warrens bästa skiva, men den är skönt bagatellartad och låtarna är fortfarande riktigt bra. Ibland räcker det väldigt väl.

Semester

Jag behöver semester. Få åka någonstans där dagarna börjar med att solen går upp och slutar med att den inte går ner. Någonstans där kallvatten bara är en myt. En plats där ens största problem är att vattnet man har med sig blir för varmt medan man ligger på stranden och låter omvärlden rinna av en.

Jag vill planlöst driva runt och ta bilder på apelsinträd och förundras över att jag förundras över att det finns en plats i världen där de växer längs husfasader helt öppet. Som att det vore det mest naturliga i hela världen.

Jag vill dricka vin på balkongen och studera människorna som passerar på trappan nedanför. Undra vad det var som gnagde på mig hemma i den riktiga världen. Bara existera.

Lat

Just det ja, jag hade en blogg. Visste väl att det var något på Internet jag undvek (som inte är Kissie, vill säga). Ska inte gnälla om pensionärer den här gången, vad är poängen? Känner mest för att krypa ihop i ett hörn med en femlitershink kaffe och varva mellan att läsa Jeanette Winterson och Wheel of Time. Som livet borde vara.