Eels - Electro-shock Blues (1998)

"The kids are diggin' up a brand new hole where to put the deadbeat mom. Grandpa's happy watching video porn with the closed-caption on and father knows best about suicide and smack" - Cancer for the Cure (Eels)

All stor konst föds ur lidande brukar klyschan lyda. I så fall framstår de flesta i jämförelse med Eels huvudsakliga låtskrivare Mark Oliver Everett som posörer. Bakgruden till skivan är moderns bortgång och systerns självmord, båda inträffade inom drygt två år av varandra. Om det märks? Tja, gissa?

Skivan är stundtals så brutalt ärlig att man kan ta på känslorna, smeka dem och göra dem till sina egna. Även ifall det mest traumatiska man varit med om är en bruten nagel. Textmässigt är skivan dessutom förtjänstfullt nog väldigt vardaglig, som när Everett gör musik av sin systers sista dagboksinlägg eller sjunger om sjukhusmat.

Musikaliskt är det spretigt, minst sagt. Låtar som Cancer for the Cure och Hospital Food gör sitt bästa för att leva upp till epitetet "Electro-shock Blues" medan låtar som Last stop: This Town, The medication is Wearing Off och Ps. You Rock My World är rätt ordinär indierock, utan att för den sakens skulle vara ett dugg mindre kraftfull. Blandningen bidrar bara till att bygga upp en känsla av kaos som klär skivan utmärkt.

Electro-shock Blues är inte bara en av de bättre skivorna som släpptes under 90-talet, det är även en av de mest unika sett till genomslag och på vilket sett den behandlar ämnen som många har försökt säga mycket om. Dessutom är det sanslöst snygga omslaget skäl nog att älska skivan villkörslöst. Den förtjänar det.