Jag är tillbaka. Samma helikopterplatta. Alltid samma fråga. Varför har de en rysk attackhelikopter? Samma hangar som jag obemärkt ska försöka ta mig in i.
Historien är än så länge okomplicerad. Jag ska infiltrera en militärbas i Alaska som tagits av terrorister. Jag är ensam, obeväpnad och fruktansvärt stressad. Fienderna är smartare än de borde få vara i ett så gammalt spel och kameravinklarna hjälper inte alls. Till skillnad från nyare actionspel kan jag dessutom inte panorera kameran själv.
Den här gången vet jag dessutom vad som väntar längre fram.
Jag undrar om jag kommer förstå konspirationerna och intrigerna fullt ut den här gången. Den där förbannade handlingen som vid jämförelse för Paradise Lost att framstå som lättuggad kiosklitteratur.
Jag spelar återigen Metal Gear Solid och älskar varje minut av det. Kanske för att det till skillnad från många nyare spel faktiskt erbjuder en utmaning, genuin stämning och är riktigt spännande. Kanske för att det har den bästa och mest ambitiösa handling ett tv-spel någonsin har haft. Kanske för att soundtracket inte går att beskriva med något annat ord än episkt. Kanske för att jag är en förvuxen mansbebis. Oavsett vilket så vet jag att jag aldrig kommer sluta älska det när jag sitter där och återupplever några av de bästa timmarna i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar