Warren Zevon - Warren Zevon (1976)

"I was sitting in the Hollywood Hawaiian Hotel. I was staring in my empty coffee cup. I was thinking that the gypsy wasn't lyin'. All the salty margaritas in Los Angeles, I'm gonna drink 'em up" - Warren Zevon (Desperados Under the Eaves)


Det finns likheter mellan The Eagles milstolpe Hotel California och Warren Zevons andra skiva. Båda kom 1976. Båda är fast förankrade i L.A-scenen. Sen kommer skillnaderna. Hotel California har sålt 16x platinum, är en av de mest framgångsrika och ansedda rockskivorna någonsin. Vad gäller Warren Zevon så drog Linda Ronstadts cover på Carmelita in mer än vad albumet självt gjorde. Det säger ungefär allt om hur underskattad Zevon är och när jag jämför skivorna har jag väldigt svårt att förstå hur det är möjligt.

Ta en av låtarna från Warren Zevon och placera dem på en annan skiva, vilken som helst, och de kommer att platsa där. Den kommer på de flesta skivor konkurrera ut vilken av låtarna som helst. Det är en av de jämnaste skivorna jag någonsin har hört. Den har dessutom ett driv och en känslomässig nerv som får skivan att koka på ett unikt sätt. Man vet aldrig vad man ska vänta sig. Ena stunden lugn för att sedan explodera i ett rent crescendo. En stunden reflekterande, nästa stund rolig. Alltid smart. Alltid varierande. Aldrig för mycket, aldrig för lite.

Musikaliskt varierar det mellan raka rocknummer och mer introverta, episka sånger. I'll Sleep When I'm Dead (förövrigt något av en signaturmelodi för allt Zevon stod för musikaliskt) kunde inte vara mer olik Backs Turned Looking Down The Path eller Desperados Under the Eaves men ändå är de så självklara sida vid sida som en helhet. Det är så Warren Zevon fungerar. En fruktansvärt väloljad helhet som trots det inte fastnar i fällan att inte sticka ut. Samtliga elva låtar sticker ut utan att någonsin spreta.


Sist men inte minst kommer vi till skivans avslutning, Desperados Under the Eaves. Låten som mycket väl kan vara Warren Zevons svar på Bob Dylans Desolation Row för all sin episka briljans. Skriven på ett kaliforniskt hotell där Zevon satt och drack kaffe och inte kunde checka ut ifrån eftersom han inte hade råd att betala räkningen handlar den såvitt jag kan utläsa om Zevons, vid den här tiden, allt annat än lindriga alkoholism. Den står sig som den, tillsammans med Desolation Row, mäktigaste avslutningen på en skiva någonsin. Ett perfekt sätt att avrunda en på alla sätt och vis perfekt skiva. För det är precis vad Warren Zevon är. Ett mästervärk som av någon anledning degraderats till en obskyr rockparantes.

Warren Zevon - Mutineer (1995)

"Yo ho ho and a bottle of rum, hoist the mainsail - here I come. Ain't no room on board for the insincere. You're my witness, I'm your mutineer" - Warren Zevon (Mutineer)

När man lyssnar på Warren Zevons plattor från senare delen av åttiotalet och början av nittiotalet är det svårt att tro att man lyssnar på en artist som stundtals hade svårt att få ett skivkontrakt, än mindre pengar till själva inspelningarna. Mr Bad Example (1991) sålde till och med så dåligt att den togs ur produktion. Alla rimliga lagar, natur eller andra, borde rimligen omöjliggöra det när det gäller någon som är så bra.

Det blir sällan mer obegripligt än när man lyssnar på Mutineer. Tillsammans Warrens andra platta (Warren Zevon, 1976) står den ut som hans absolut mest jämna. Den kännetecknas av fantastiska melodier (seminole bingo, piano fighter), vackra ballader (mutineer, similar to rain) och sedvanlig patenterad Warren Zevon med glimten i ögat (monkey wash, donkey rinse och rottweiler blues). Resten kan sorteras in någonstans mellan kategorierna.

Hela skivan andas en helhet som vissa av hans andra skivor emellanåt saknar. Man får känslan av en mästerarkitekt som filat på sitt mästerverk utan att lämna något åt slumpen. Det finns inte ett tempobyte, en textrad eller en sekund som är överflödig. Det är så nära perfektion Zevon någonsin hade kunnat komma utan att göra om Warren Zevon (skivan alltså). Ett fullfjädrat mästerverk som hade förtjänat en betydligt större publik. Mycket svårare än så är det inte att summera Mutineer. Den talar för sig själv, eller borde göra det i den bästa av världar.

Varför, posten? Varför?

Beställde i förra veckan Fear and Loathing in Las Vegas och I'll Sleep When I'm Dead: The Dirty Life and Times of Warren Zevon. Jag ville läsa de böckerna. Visste att jag skulle få dem igår. Visste också att jag skulle åka till Göteborg över helgen. Självklart får jag sms-avin så fort jag satt mig på tåget och eliminerat alla chanser till att kunna hämta ut böckerna. Så varför, posten? Varför?

Har dessutom, lagom till skolstarten, kommit in i en total oförmåga att få saker gjorda. Känns betryggande och oerhört vältajmat. Lite som ett brev på posten.

Warren Zevon - Life´ll Kill Ya (2000)

"You know I hate it when you stick your hand inside my head, and switch all my priorities around. Why don't you go pick on someone your own size instead?" - Warren Zevon(I'll Slow You Down)

Pratar man om brutalt underskattade musiker så kommer sannolikt ingen nämna Warren Zevon. Det vittnar tydligare än något om precis hur underskattad han är. Musikaliskt kunde han lika väl ha varit Bob Dylan om han inte varit Warren Zevon.

Life´ll Kill Ya handlar mer än något om Zevons fobi för läkare. Den var så illa att han förlitade sig på sin tandläkare för den vård han ansåg sig behöva. Skivan släpptes 2000. Tre år senare hade Warren Zevon gått bort i lungcancer. Ödets ironi? Onekligen. Sorgligt? Absolut.

Life´ll kill ya, that's what I said. Life´ll kill ya, and then you'll be dead.

Trots att många av låtarna handlar om döden så är mörkret väl kamouflerat. De tolv låtarna är tvärtom generellt sett fulla av värme, humor, innerlighet och sedvanlig finurlighet som får en att vilja lyssna mer och mer. Det är svårt att förklara exakt vad som är så gripande med Warren Zevon, men han har något som lätt får en att fastna. Kort och gott en fantastisk artist som om det hade funnits någon rättvisa hade nämnts bland de allra största istället för att vara någon vars främsta erkännande har kommit internt från andra i branschen.

Och för allt prat om hur fantastiskt bra Warren Zevon är så är skivan förbannat bra, den också.

Päronet faller inte långt från äpplet?

Har spenderat i stort sett hela eftermiddagen med att motbevisa en av mina principer vad gäller musik, att barn till stora musiker sällan är särskilt spännande att lyssna på ifall de har egna musikaliska karriärer. Men det finns ett undantag. The Wallflowers med Bob Dylans son Jakob Dylan som frontman är riktigt, riktigt bra. Sug på det, Norah Jones.

Jag har inte riktigt kunnat sluta lyssna på Desperados Under the Eaves med Warren Zevon idag. Jag misstänker på att det beror på faktum att partiet när Warren nynnar för att imitera en Air conditioner i mångt och mycket påminner om tempot min dag har gått i. Med andra ord ohändelserik på ett ovanligt givande sätt.