Warren Zevon - Warren Zevon (1976)

"I was sitting in the Hollywood Hawaiian Hotel. I was staring in my empty coffee cup. I was thinking that the gypsy wasn't lyin'. All the salty margaritas in Los Angeles, I'm gonna drink 'em up" - Warren Zevon (Desperados Under the Eaves)


Det finns likheter mellan The Eagles milstolpe Hotel California och Warren Zevons andra skiva. Båda kom 1976. Båda är fast förankrade i L.A-scenen. Sen kommer skillnaderna. Hotel California har sålt 16x platinum, är en av de mest framgångsrika och ansedda rockskivorna någonsin. Vad gäller Warren Zevon så drog Linda Ronstadts cover på Carmelita in mer än vad albumet självt gjorde. Det säger ungefär allt om hur underskattad Zevon är och när jag jämför skivorna har jag väldigt svårt att förstå hur det är möjligt.

Ta en av låtarna från Warren Zevon och placera dem på en annan skiva, vilken som helst, och de kommer att platsa där. Den kommer på de flesta skivor konkurrera ut vilken av låtarna som helst. Det är en av de jämnaste skivorna jag någonsin har hört. Den har dessutom ett driv och en känslomässig nerv som får skivan att koka på ett unikt sätt. Man vet aldrig vad man ska vänta sig. Ena stunden lugn för att sedan explodera i ett rent crescendo. En stunden reflekterande, nästa stund rolig. Alltid smart. Alltid varierande. Aldrig för mycket, aldrig för lite.

Musikaliskt varierar det mellan raka rocknummer och mer introverta, episka sånger. I'll Sleep When I'm Dead (förövrigt något av en signaturmelodi för allt Zevon stod för musikaliskt) kunde inte vara mer olik Backs Turned Looking Down The Path eller Desperados Under the Eaves men ändå är de så självklara sida vid sida som en helhet. Det är så Warren Zevon fungerar. En fruktansvärt väloljad helhet som trots det inte fastnar i fällan att inte sticka ut. Samtliga elva låtar sticker ut utan att någonsin spreta.


Sist men inte minst kommer vi till skivans avslutning, Desperados Under the Eaves. Låten som mycket väl kan vara Warren Zevons svar på Bob Dylans Desolation Row för all sin episka briljans. Skriven på ett kaliforniskt hotell där Zevon satt och drack kaffe och inte kunde checka ut ifrån eftersom han inte hade råd att betala räkningen handlar den såvitt jag kan utläsa om Zevons, vid den här tiden, allt annat än lindriga alkoholism. Den står sig som den, tillsammans med Desolation Row, mäktigaste avslutningen på en skiva någonsin. Ett perfekt sätt att avrunda en på alla sätt och vis perfekt skiva. För det är precis vad Warren Zevon är. Ett mästervärk som av någon anledning degraderats till en obskyr rockparantes.