Neil Young - Everybody Knows this is Nowhere (1969)

"Be on my side, I'll be on your side. There is no reason for you to hide. It's so hard for me staying here all alone, when you could be taking me for a ride." - Neil Young (Down by the River)

Jag kan vid något tillfälle ha gjort det potentiellt fatala misstaget att kalla Ragged Glory för den främsta gitarrdominerade rockskivan Neil Young har släppt. Det stämmer naturligtvis inte. Det är fullkomligt felaktigt. Frågan är snarare om priset borde gå till Zuma, Ragged Glory eller Everybody Knows this is Nowhere. Där blir det hela knepigare. Alla tre är nämligen helt fantastiska.

Everybody Knows this is Nowhere var Neils andra soloalbum efter uppbrottet från kriminellt underskattade Buffalo Springfield. Det är även den första plattan han fick uppbackning av Crazy Horse på. Det märks. Alla de typiska dragen är där. Låtarna är redan här utpräglat Neil Young & Crazy Horse. D.v.s att många av låtarna egentligen känns som ramar för lååånga gitarrimprovisationer.

De tre mest kända låtarna på skivan (Cinnamon Girl, Down by the River, Cowgirl in the Sand) skrevs under feberhallucinationer. Det är ca 21 minuter musik fördelad på tre låtar. Några kortare mer linjära låtar blandas in för god balans, men det är de långa gitarreposen som gör skivan till vad den är.

Det är inte särskilt slipat, det tär stundtals på koncentrationen och det finns mer än lovligt med smuts under naglarna. Men just därför är det så charmigt och genialt. Neil Young lyckas vara gitarrhjälte utan att vare sig vara Jimi Hendrix eller Eric Clapton. Han skriver hits utan att vara The Beatles eller The Byrds. Han är poetisk utan att vara Bob Dylan, etc etc. Han är Neil Young, och han är redan här förbannat bra på det.