Nick Cave + Warren Ellis + Cormac McCarthy är episkt

Sitter för tillfället och lyssnar på Nick Cave och Warren Ellis fantastiska soundtrack till The Road. Helt fantastiskt bra, och då brukar jag ändå inte vara så förtjust i soundtrack, om det inte är Ennio Morricone som är skyldig vill säga. Fantastiskt är visserligen inte det enda adjektiv som fungerar, men det verkar just nu vara mest passande. Men för god balans slänger jag in episkt, mäktigt, rörande och vackert i mixen. Så, spring och lyssna nu.

Det här inlägget skulle egentligen varit en recension av Highway 61 Revisited, men på grund av det episka mästerverk det rör sig om valde jag vördnadsfullt att vänta med att publicera recensionen tills den är värdig förelagan. Kort och gott, jag är inte klar förens den håller måttet.

Joni Mitchell verkar vara en omåttligt bitter och småsint person. Räcker med att googla Joni Mitchell/Bob Dylan för att se varför. Och det har inget med faktum att jag anser att His Bobness står över kritik att göra. Sen är Dylan långt ifrån ensam om att stå i skottgluggen för den harang av meningslöst gnäll hon slänger ur sig. Dessutom är Joni Mitchell hejdlöst överskattad. Lägger hellre tiden på att lyssna på antingen Emmylou Harris eller Joan Baez.

Warren Zevon - Life´ll Kill Ya (2000)

"You know I hate it when you stick your hand inside my head, and switch all my priorities around. Why don't you go pick on someone your own size instead?" - Warren Zevon(I'll Slow You Down)

Pratar man om brutalt underskattade musiker så kommer sannolikt ingen nämna Warren Zevon. Det vittnar tydligare än något om precis hur underskattad han är. Musikaliskt kunde han lika väl ha varit Bob Dylan om han inte varit Warren Zevon.

Life´ll Kill Ya handlar mer än något om Zevons fobi för läkare. Den var så illa att han förlitade sig på sin tandläkare för den vård han ansåg sig behöva. Skivan släpptes 2000. Tre år senare hade Warren Zevon gått bort i lungcancer. Ödets ironi? Onekligen. Sorgligt? Absolut.

Life´ll kill ya, that's what I said. Life´ll kill ya, and then you'll be dead.

Trots att många av låtarna handlar om döden så är mörkret väl kamouflerat. De tolv låtarna är tvärtom generellt sett fulla av värme, humor, innerlighet och sedvanlig finurlighet som får en att vilja lyssna mer och mer. Det är svårt att förklara exakt vad som är så gripande med Warren Zevon, men han har något som lätt får en att fastna. Kort och gott en fantastisk artist som om det hade funnits någon rättvisa hade nämnts bland de allra största istället för att vara någon vars främsta erkännande har kommit internt från andra i branschen.

Och för allt prat om hur fantastiskt bra Warren Zevon är så är skivan förbannat bra, den också.

Päronet faller inte långt från äpplet?

Har spenderat i stort sett hela eftermiddagen med att motbevisa en av mina principer vad gäller musik, att barn till stora musiker sällan är särskilt spännande att lyssna på ifall de har egna musikaliska karriärer. Men det finns ett undantag. The Wallflowers med Bob Dylans son Jakob Dylan som frontman är riktigt, riktigt bra. Sug på det, Norah Jones.

Jag har inte riktigt kunnat sluta lyssna på Desperados Under the Eaves med Warren Zevon idag. Jag misstänker på att det beror på faktum att partiet när Warren nynnar för att imitera en Air conditioner i mångt och mycket påminner om tempot min dag har gått i. Med andra ord ohändelserik på ett ovanligt givande sätt.