Nick Cave + Warren Ellis + Cormac McCarthy är episkt

Sitter för tillfället och lyssnar på Nick Cave och Warren Ellis fantastiska soundtrack till The Road. Helt fantastiskt bra, och då brukar jag ändå inte vara så förtjust i soundtrack, om det inte är Ennio Morricone som är skyldig vill säga. Fantastiskt är visserligen inte det enda adjektiv som fungerar, men det verkar just nu vara mest passande. Men för god balans slänger jag in episkt, mäktigt, rörande och vackert i mixen. Så, spring och lyssna nu.

Det här inlägget skulle egentligen varit en recension av Highway 61 Revisited, men på grund av det episka mästerverk det rör sig om valde jag vördnadsfullt att vänta med att publicera recensionen tills den är värdig förelagan. Kort och gott, jag är inte klar förens den håller måttet.

Joni Mitchell verkar vara en omåttligt bitter och småsint person. Räcker med att googla Joni Mitchell/Bob Dylan för att se varför. Och det har inget med faktum att jag anser att His Bobness står över kritik att göra. Sen är Dylan långt ifrån ensam om att stå i skottgluggen för den harang av meningslöst gnäll hon slänger ur sig. Dessutom är Joni Mitchell hejdlöst överskattad. Lägger hellre tiden på att lyssna på antingen Emmylou Harris eller Joan Baez.

Bob Dylan - Blood on the Tracks (1975)

Situations have ended sad, relationship have all been bad. Mine've been like Verlaine's and Rimbaud, but there's no way I can compare all those scenes to this affair. Yer gonna make me lonesome when you go. - Bob Dylan (You're Gonna Make Me lonesome When You Go)

Bakgrundshistorien till Blood on the Tracks är lika enkel som den är känd. Dylan var på väg att skilja sig från sin första fru och spelade ett par år innan skilsmässan definitvt gick igenom in Blood on the Tracks. Resultatet kom att kallas Dylans skilsmässoskiva. Upplagt för en deppig separationsskiva? Ja. Ivarjefall om det är det du vill.

Det är nämligen det som är skivans största styrka. Den kan vara precis vad man vill att den ska vara, när man vill det. Allt beror på humör, fantasi och förmåga att associera. Bara för att Dylan skrev om förlorad kärlek och skilsmässa innebär inte det att den behöver tolkas så. Precis som med nästan allt annat Dylan skrivit så beror tolkningen på betraktaren. Det är styrkan med hans poesi. Dessutom kommer känslan som förmedlas minst lika mycket från Dylans röst. Få artister har en sådan förmågan att förmedla en känsla med rösten.

She was standing there in back of my chair, said to me "Don't I know your name ?". I muttered something underneath my breath. She studied the lines on my face. I must admit I felt a little uneasy when she bent down to tie the laces of my shoe. Tangled up in blue. - Bob Dylan (Tangled Up in Blue)

Musikaliskt är det varken highway 61 Revisited eller The Freewheelin' Bob Dylan. Men det är något mittemellan de två. Som upplagt för en medial comeback-skiva med andra ord (låt mig klargöra en sak, det är inget som helst fel på Dylans övriga 70-talsskivor). 60-talsplattorna må ha varit större revolutioner när de kom, men frågan är om inte Blood on the Tracks är en bättre skiva än exempelvis Blonde on Blonde eller Highway 61 revisited. Att försöka avgöra vilken låt som är bäst på skivan är ungefär som att försöka få en femåring att bestämma sig för vilket som är godast, gröna eller gula godisar.

"Down the highway down the tracks down the road to ecstasy I followed you beneath the stars hounded by your memory and all your raging glory." - Bob Dylan (Idiot Wind)

Blood on the Tracks är ett helt fenomenalt stycke konst och en av de tio skivor alla borde ha hört om världen hade varit perfekt. Du har chansen att göra världen till en lite bättre plats. Ta den.