Bob Dylan - Blood on the Tracks (1975)

Situations have ended sad, relationship have all been bad. Mine've been like Verlaine's and Rimbaud, but there's no way I can compare all those scenes to this affair. Yer gonna make me lonesome when you go. - Bob Dylan (You're Gonna Make Me lonesome When You Go)

Bakgrundshistorien till Blood on the Tracks är lika enkel som den är känd. Dylan var på väg att skilja sig från sin första fru och spelade ett par år innan skilsmässan definitvt gick igenom in Blood on the Tracks. Resultatet kom att kallas Dylans skilsmässoskiva. Upplagt för en deppig separationsskiva? Ja. Ivarjefall om det är det du vill.

Det är nämligen det som är skivans största styrka. Den kan vara precis vad man vill att den ska vara, när man vill det. Allt beror på humör, fantasi och förmåga att associera. Bara för att Dylan skrev om förlorad kärlek och skilsmässa innebär inte det att den behöver tolkas så. Precis som med nästan allt annat Dylan skrivit så beror tolkningen på betraktaren. Det är styrkan med hans poesi. Dessutom kommer känslan som förmedlas minst lika mycket från Dylans röst. Få artister har en sådan förmågan att förmedla en känsla med rösten.

She was standing there in back of my chair, said to me "Don't I know your name ?". I muttered something underneath my breath. She studied the lines on my face. I must admit I felt a little uneasy when she bent down to tie the laces of my shoe. Tangled up in blue. - Bob Dylan (Tangled Up in Blue)

Musikaliskt är det varken highway 61 Revisited eller The Freewheelin' Bob Dylan. Men det är något mittemellan de två. Som upplagt för en medial comeback-skiva med andra ord (låt mig klargöra en sak, det är inget som helst fel på Dylans övriga 70-talsskivor). 60-talsplattorna må ha varit större revolutioner när de kom, men frågan är om inte Blood on the Tracks är en bättre skiva än exempelvis Blonde on Blonde eller Highway 61 revisited. Att försöka avgöra vilken låt som är bäst på skivan är ungefär som att försöka få en femåring att bestämma sig för vilket som är godast, gröna eller gula godisar.

"Down the highway down the tracks down the road to ecstasy I followed you beneath the stars hounded by your memory and all your raging glory." - Bob Dylan (Idiot Wind)

Blood on the Tracks är ett helt fenomenalt stycke konst och en av de tio skivor alla borde ha hört om världen hade varit perfekt. Du har chansen att göra världen till en lite bättre plats. Ta den.