Harry Brown (2009)

"- It's not Northern Ireland Harry."
"- No it's not. Those people were fighting for something; for a cause. To them out there, this is just entertainment."

Violer är blå, världen är vacker och ligisterna som befolkar Harry Browns kvarters uppfostran lämnar en hel del att önska.

Filmen börjar med att några ungdomar efter att ha rökt Crack råkar avrätta en småbarnsmamma som är ute och går med en barnvagn. Det sätter tonen för resten av filmen. Det är rått, realistiskt och stundtals vansinnigt obehagligt. Kort och gott är det så här hämnarfilm ska göras. Relevant och smutsig.

Harry lever i ett rent helvete. Kvarteret styrs av heroinlangare och vapensmugglare. Ungdomarna knarkar, bär vapen och misshandlar allt och alla som råkar ge dem en blick de ogillar. Droger byter ägare helt öppet på den lokala puben och polisen är ungefär lika hjälpsam som en släng av könsvårtor.

Det tar pensionären Harry Brown (spelad av en briljant Michael Caine) ett tag att inse det, men när hans enda kvarvarande vän blir mördad går det inte att blunda för längre. Förfallet är totalt och till slut provoceras Harry till att reagera.

Harry, som är före detta marinsoldat och som slagits på Nordirland, bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Han skaffar en hög vapen på sitt eget sätt och sen kan slakten börja. Han har förvärvat en hel del know how under sin tid i militären som kommer väl till pass när det ska rensas i kvarteret. Trots det urartar filmen aldrig till något parodiskt, utan realismen är hela tiden ledstjärnan. Det är vansinnigt snyggt och välgjort.

Jag kommer gång på gång att tänka på två odödliga citat från Robert De Niro. "You can get further with a kind word and a gun than you can with just a kind word" och "Most people respect the badge, everybody respects the gun". Det är symptomatiskt för världen Harry Brown lever i, en värld som är smärtsamt lik vår egen. Det var länge sedan jag såg en film som säger så mycket så effektivt om världen vi tyvärr lever i.