Nick Cave + Warren Ellis + Cormac McCarthy är episkt

Sitter för tillfället och lyssnar på Nick Cave och Warren Ellis fantastiska soundtrack till The Road. Helt fantastiskt bra, och då brukar jag ändå inte vara så förtjust i soundtrack, om det inte är Ennio Morricone som är skyldig vill säga. Fantastiskt är visserligen inte det enda adjektiv som fungerar, men det verkar just nu vara mest passande. Men för god balans slänger jag in episkt, mäktigt, rörande och vackert i mixen. Så, spring och lyssna nu.

Det här inlägget skulle egentligen varit en recension av Highway 61 Revisited, men på grund av det episka mästerverk det rör sig om valde jag vördnadsfullt att vänta med att publicera recensionen tills den är värdig förelagan. Kort och gott, jag är inte klar förens den håller måttet.

Joni Mitchell verkar vara en omåttligt bitter och småsint person. Räcker med att googla Joni Mitchell/Bob Dylan för att se varför. Och det har inget med faktum att jag anser att His Bobness står över kritik att göra. Sen är Dylan långt ifrån ensam om att stå i skottgluggen för den harang av meningslöst gnäll hon slänger ur sig. Dessutom är Joni Mitchell hejdlöst överskattad. Lägger hellre tiden på att lyssna på antingen Emmylou Harris eller Joan Baez.