Neil Young - Tonight's the night (1975)

"I'm singing this borrowed tune I took from the Rolling Stones, alone in this empty room too wasted to write my own" - Neil Young

Jag lyssnade igår för första gången på snart tre år på Neil Youngs Tonight's the night. Det finns goda skäl till varför alla borde ha lyssnat på den skivan. Mot bakgrunden att två nära vänner till Neil dog av Heroinöverdoser innan skivan spelades in är det kanske inte särskilt konstigt att skivan ingår i vad som kallas the ditch trilogy. Det är kort och gått ett av de mäktigaste uttrycken för sorg som förevigats i musikform.

Bitterhet, ilska, sorg, besvikelse, desillusion, cynism. Känslorna som fyller skivan är många, desto färre av dem är särskilt ljusa. Munspelet ekar själfullt tomt över ljudbilden och pianot låter hotfullt frenetiskt och rogivande, samtidigt. Att jämföra Harvest med Tonight's the night är ungefär som att jämföra Mark Levengood med Christer Pettersson. Och då är det mest otroliga egentligen att den föregående skivan, On the Beach, om möjligt är ännu mörkare.

"Well he shot four men in a cocaine deal and he left them lying in an open field full of old cars with bullet holes in the mirrors. He tried to do his best but he could not." - Neil Young

Ibland blir man glad av att åter lyssna på gamla klassiker och ibland blir man besviken. Men vid vissa gyllene tillfällen sitter man där, ihopkrupen i hörnet med hud som knottrar sig lika mycket som det gjorde första gången. Den inledande pianoslingan i titelspåret gör fortfarande lika ont att lyssna på, och gåshuden är fortfarande total. Jag måste gräva runt i min skivsamling oftare.