Bob Dylan - Time Out of Mind (1997)

"Well, my sense of humanity has gone down the drain. Behind every beautiful thing there’s been some kind of pain. She wrote me a letter and she wrote it so kind. She put down in writing what was in her mind. I just don’t see why I should even care.
It’s not dark yet, but it’s getting there" - Not Dark Yet (Bob Dylan)

Hade Dylan valt att pensionera sig efter Time Out of Mind hade det varit fullkomligt logiskt. Det är på många sätt skivan som summerar hela Dylans karriär. Den introducerar bluesen som dominerar de senare plattorna utan att vara i närheten av den gubbigheten. Samtidigt drar den influenser från både 60 och 70-talet. För enkelhetens skull kan man beskriva den som en korsning av Blonde on Blonde, Planet Waves, Oh Mercy och Modern Times (utan att för den sakens skull insinuera att det enkelt går att beskriva hur skivan låter).

Time Out of Mind fortsätter på många sätt i samma anda som exempelvis Blood on the Tracks text och stämningsmässigt. Det vilar en känsla av separationsångest och mörker över den.Texterna är känns jordnära och får tack vare det ett stort känslomässigt genomslag. Tilltalet är visserligen inte personligt eller särskilt blottläggande, men det har å andra sidan aldrig varit ett signum för Dylans texter.

Som vanligt finns emellanåt glimten i ögat där, och vill man kan man säkert lyssna på skivan som plojmörk. Det är helt enkelt så mörkt och cyniskt att man emellanåt kan misstänka att det inte nödvändigtvis behöver vara helt allvarligt menat. Jag misstänker att tolkningen kan vara något så enkelt som en humörsfråga. Jag brukar plocka fram skivan när jag är på dåligt humör så jag håller mig till bitter och cynsk-tolkningen.

"I’m walking through streets that are dead
Walking, walking with you in my head
My feet are so tired, my brain is so wired
And the clouds are weeping" - Love Sick (Bob Dylan)

Skivan har två huvudsakliga styrkor, utöver faktum att låtarna är vansinnigt bra. Den är fruktansvärt vacker. Som med allt annat som kan räknas till Dylans bästa så är det bara att sluta ögonen för att musiken ska bygga upp scener i ens inre. Exempelvis är det inte särskilt svårt att faktiskt se folket på perrongen i Tryin' to get to heaven framför sig.

Den andra styrkan är att det finns en tro bakom låtarna. Varje låt utstrålar en känsla av självförtroende som inte alltid funnits där under senare delen av 80 och 90-talet. Alla låtarna är mästerverk i sin egen rätt. Dylan har inte låtit så här övertygande som soloartist sedan Empire Burlesque kom i mitten av 80-talet. Där exempelvis Oh Mercy bara nådde halvvägs snubblar aldrig Time Out of Mind.

Det händer otroligt mycket, och trots att det förmodligen, som vanligt med Dylan, inte legat någon extraordinär mängd arbete bakom arrangemangen så låter det otroligt genomarbetat. Det händer väldigt mycket och man upptäcker med jämna mellanrum något nytt. En basslinga man inte hört innan eller en synthmelodi som atmosfäriskt smyger runt i bakgrunden utan att vara där för att ha huvudrollen. Det är bara relativt små saker som verkar vara där för att fullborda soundet ännu mer.

Tillstämningen bidrar även Daniel Lanois produktion som ger att avskalat och ganska öde ljudlandskap men trots det inte förtar något av det vackra. Time Out of Mind sticker definitivt ut i en imponerande rad skivor som den skivan som har det mest unika soundet. Om Dylan själv var nöjd med produktionen låter jag vara osagt då han valde att producera skivorna han släppt efteråt själv, men jag älskar det.

En av de coolaste sakerna med Time Out of Mind är ändå att Dylan med Highlands skapat något som musikaliskt kan ses som en uppföljare till Desolation Row och Sad Eyed Lady of the Lowlands. Även om det är fullt möjligt att det inte var tänkt så så är det definitivt en sång i samma anda. Skillnaden är att Highlands tar det ett steg längre med samma monotona sound, fast i 16 minuter istället för elva. Fantastiskt.

"I tried to give you everything
That your heart was longing for
I’m just going down the road feeling bad
Trying to get to heaven before they close the door" - Tryin' To Get To Heaven (Bob Dylan)

Det som slår mig är att om Bob Dylans skivor från 60-talet skrevs av en man i tjugoårsåldern som inte verkade vara i tjugoårsåldern så är Time Out of Mind skriven av en man i femtioårsåldern som inte verkar vara i femtioårsåldern. Dylan låter för första gången på 90-talet yngre än vad han är. Precis som han lät äldre än han var på 60-talet.

Förutom det nygamla soundet och inkorporerandet av blues så finns det en annan nyhet. Dylans röst. Den är inte fullt lika sandpapprad som på senare skivor, men den är åtminstone på väg ditåt. Det är rätt typisk för skivan, lite gammalt och lite mer nytt i en fantastisk blandning. Och nog hade det varit en rätt passande svansång för Dylans karriär. Men det är, som Dylan själv valde att se det, början på något nytt. Jämför Time Out of Mind med efterföljande "Love & Theft" och resonemanget borde bli uppenbart.