Varför dålig film alltid är dålig film

Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i fenomenet Stephen King. Dels för att The Shining (Stanley Kubricks version) är världens bästa skräckfilm men trots det inte dög för King som istället själv knåpade ihop den otroligt usla tv-versionen. Men mest av allt p.g.a. alla märkliga filmatiseringar som aldrig borde fått chansen att evolvera från idéstadiet.

The mist är inget undantag. Handlingen är enkel. Storm drar över amerikansk by och i dess kölvatten kommer en dimma som är långt ifrån en vanlig dimma. En hel hög av byborna barrikaderar sig i den lokala stormarknaden. Snart visar det sig att det finns saker i dimman som snarare hör hemma i en dålig syratripp, eller Knutby. Hela filmen har ett överhängande religiöst tema. Om det är religion, amerikaner eller världens gudlöshet King är sur över går dock aldrig riktigt att avgöra.

Hur som helst så är den så otroligt långtråkig att man efter en och fyrtio tror att filmen har varat i tre timmar. Enda egentliga höjdpunkten i filmen inkluderar en Smith & Wesson och en religiöst fundamental kvinnas pannben. Det enda jag kan säga i efterhand är att filmen suger och ingen bör se den om man inte, som jag, kan få tag på den för en femtiolapp. På blue ray.