Att spegla sig i det förflutna är det mest bedrägliga man kan göra. Hur värderar man nu mot då? Sig själv mot, tja, sig själv? Fast uppdaterad, nedgraderad, nedbruten, uppbyggd. Filtrerad genom ett livs förlopp. Kanske överlever alla versioner av en själv på en parallell tidslinje inom en. Jag hoppas det.
Men man hamnar gärna där, stirrandes på den man var. Som en referensram, eller ett fängelse. Det blir lätt så tomt när man försöker jämföra med framtiden, så istället spolar jag tillbaka. Till en vinterdag för tre år sedan när skrattet var lika långt borta som sommaren. Jag var rädd, förvirrad och ensam. För resten av världen var det en vanlig dag. För mig var det början på ett krig. Ett krig med mig själv och mot mig själv. Ett krig jag inte såg hur jag skulle kunna vinna.
Inte förrän nu. Jag ser en version av mig jag slagits med och emot. Jag vet vad han tänker och jag vill inget hellre än att trösta honom och visa att det går ändå. Att järnspökena egentligen är luft. Jag har vuxit upp med honom. Vi har vuxit in i varandra och ut ur varandra. Han korsar fortfarande mina spår och jag nickar mot honom när han passerar ut ur mitt synfält.
Jag är inte den personen längre. Men jag vårdar honom ömt, för utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Jag är skyldig honom det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar