Det visade sig att det bästa sättet att spendera en sömnig fredagseftermiddag (bokstavligen, andra halvan av sällskapet sover) är att läsa recensioner av Keith Richards självbiografi, skriva poesi och lyssna på Bob Dylan samtidigt som man försöker ignorera en elakartad koffeinkick.

Kontaktannons

Sökes:

Pälsigt exemplar med stora ögon och klumplika fingrar. Uteseendet kan beskrivas som en blandning mellan E.T. och en ekorre. Hona eller hane spelar ingen roll.

Bör vara intresserad av att klättra i träd och ge ifrån sig gälla läten medan man tittar på månen. Helst rökfri och ickedrickare. Knarkfri är ett absolut krav.

Nattliga promenader i regnskogen är önskvärda. På dagen sover vi. Övrig familj kan vid behov få närvara, om den inte är för stor. God hygien och välskött svans är ett stort plus.

Ja, som du säkert har listat ut vill jag ha ett spökdjur. Mycket coolare primat finns inte.

Fotogeniskt?

Uppmärksammade precis att 24 timmar kommer att innehålla den oheliga alliansen Runar Sögaard och Tony Irving. Det fick mig att reflektera över faktum att Runar och Vince Neil har en del likheter utöver kalufsen. Otroligt underhållande.

Funderar på att starta en fototävling. Titeln kommer vara "vem kan fotoshopa Yoko Ono snygg?" och kommer att gå ut på precis det. Det blir något att bita i för proffsen.

Robert Downey Jr är en oerhört underhållande person. Att betala 39 kronor för att läsa om varför man enligt honom inte ska bada mer än tio minuter om man använder bakpulver som badskum är prisvärt. Varför man skulle använda bakpulver som badskum framkom dock aldrig.

Har inte riktigt kunnat sluta lyssna på Nevermore de senaste dagarna. Kombinationen konspirationsteoretiker och metal går tydligen bra ihop.

Nevermore - Believe In Nothing

Kommande veckor ägnas skolmässigt åt fördjupning i radio. Det hela avslutas med självkör, en timma där man gör allt själv. Man är producent, tekniker och programledare. Gud om du så vill.

Epic 2

Omdömet efter att ha sett Score lyder såhär: ...! Finns inte så mycket mer att säga om perfektion. Tänker till och med låta det passera att inte ett enda stycke från Metal Gear Solid framfördes.

Hade ytterst nära till tårarna ett flertal gånger. Det är lite som att ha en symfoniorkester som spelar upp delar av ens liv för en. Allt från barndomens spelsessioner till gårdagens omgång Heavy Rain. Kort och gott den ultimata nostalgitrippen. Jag älskar tv-spel, och igår var jag riktigt stolt över det.

Nu sa jag något mer om Score ändå. Fan. Lyssna på låten, insup stämningen och inse att jag har rätt. Som vanligt.

Epic

Jag ska gå och se Score ikväll (Tv-spelsmusik + Göteborgs symfoniorkester + Orvar Säfström). Att säga att nörden och musikälskaren i mig har julafton räcker inte. Har lyssnat på tv-spelsmusik hela förmiddagen.

Var på väldigt god väg att börja gråta av lycka under trailern. Att lyssna på soundtracket till Metal Gear Solid direkt efter var lyckat, eller inte lyckat, beroende på hur man ser på saken. Jag blev så till mig att jag faktiskt snyftade lite. Kanske är trött eller något.

Att jag dessutom tidigare idag fick nöjet att intervjua Orvar själv (om än bara en telefonare) gjorde definitivt min förmiddag. Grande!

Nevermore - The Obsidian Conspiracy (2010)

"Stack your stones with blood and bones and build your wall of separation. Smash yourself and kill your friends and build your wall of separation" - Nevermore (The Day You Built the Wall)

Seattles mest notoriska muntergökar (haha) återvänder för att sprida ljus och budskapet om hur fantastisk regeringen är omkring sig (haha). På den fronten har inte mycket förändrats. Det är mycket, det är mörkt och det är inget jag med gott samvete skulle rekommendera till en självmordskandidat. Utgången skulle potentiellt kunna vara fatal.

The Obsidian Conspiracy låter en hel del Nevermore. Det är tekniskt, hårt, melodiskt, varierat och otroligt kompetent. Det är stundtals thrashigt, stundtals progressivt och stundtals drar det mot heavy metal. Trots det är det egentligen aldrig någon av de beståndsdelarna. Det är Nevermore, kort och gott. Bandet har utvecklats en del, utan att tappa sin identitet. Svårt att göra det när man har Warrel Dane bakom mikrofonen. Mannen har förmodligen en av hårdrocksvärldens mest unika röster. Han ligger högt, lågt och mittemellan och oavsett vilket låter det alltid fantastiskt. Med jämna mellanrum (ganska ofta) kan man få för sig att det rör sig olika sångare.

Texterna är lika mycket psykadeliskt/misantropiskt regerings/auktoritetshat som vanligt. Men i en genre där många har gjort det till sin sak att säga samma sak som alla andra på ett ooriginellt sätt lyckas Nevermore säga ungefär samma sak som alla andra på ett originellt sätt. Det kombinerat med fantastiskt musikerskap gör Nevermore till en nödvändig instans på en stundtals ganska trött scen.

The Obsidian Conspiracy är minst lika bra som Dead Heart in a Dead World eller Dreaming Neon Black. Det är med andra ord mysmörker i den högre skolan det rör sig om.

Klassiker

Det är dagen för att återupptäcka en gammal klassiker man inte hört på nästan fem år och inse hur fantastiskt bra den är och hur fantastiskt onödigt det är att inte lyssna på bra musik oftare.