Helt otroligt proffsiga spöken. Dömt av kvantiteten tomma sprayburkar som fanns på området kontra mängden grafitti så användes burkarna sannolikt till mer än att klottra på väggar.
Polluters will be shot. Trespassing polluters will be shot twice.
Beware, inte Texas Chainsaw Massacre precis, men varför chansa?
Vet du vad som hände 1979? Jag vet!
Svårt att tro att någon faktiskt överlevde min uppkörning, och de gjorde de inte heller.
Den är med enbart för att det är en snygg bild. Jag tjurar fortfarande över att jag inte kan ta cred.
Och så lite samhällsaktivism, bara för att. Sensmoralen är att gamla förfallna tegelbruk kan vara roligare än man kan tro. Visade sig ironiskt nog när jag kom hem att Farfar hade jobbat just precis där. Jag undviker att berätta om sprayfärgsboffarna nästa gång vi ses. Tror det blir bäst så.
Veckans grej är att somliga invandrare ska skjutas i pannan, packas ihop i en säck och skickas dit de hör hemma. De jävla asen. Det är jätteironiskt att det kommer från en Sverigedemokrat. Det är ännu mer ironiskt att personen är skånsk. Faktum att Sd fick 21 procent av sina röster i Skåne och att Skåne är det Sd-tätaste landskapet i Sverige får mig att tänka på ord som överkompensation.
För inte är det en slump att det sker i Skåne? Landskapet som delar av övriga Sverige vill gräva bort och som inte tillhört Sverige lika länge som övriga Sverige har? Känns som det ligger lite Danmark över det. Det påminner om hur det danska folket är så desperata på att övertyga övriga världen om att de faktiskt visst tillhör det mänskliga släktet att de är tvungna att gömma sig bakom främlingsfientlighet och att hetsa mot invandrare.
Nej, är det något i vårt moderna samhälle man bör kontrollera eller hetsa emot så är det småväxel. Nu har jag plånboken full av femtioöringar och enkronor igen och det spelar ingen roll att jag tömmer ut dem i en påse med jämna mellanrum, det bara dyker upp fler och fler.
Har nästan 900 kronor i enkronor som jag inte orkar göra något med. Och när man inte kan betala bussbiljetten kontant längre så försvann precis det sista vettiga användningsområdet för mynten. Kort är ju ingen lösning heller, för urvalsprocessen som avgör när kortet ska fungera verkar vara ytterst selektiv. Dvs att det nästan aldrig inträffar.
"Be on my side, I'll be on your side. There is no reason for you to hide. It's so hard for me staying here all alone, when you could be taking me for a ride." - Neil Young (Down by the River)
Jag kan vid något tillfälle ha gjort det potentiellt fatala misstaget att kalla Ragged Glory för den främsta gitarrdominerade rockskivan Neil Young har släppt. Det stämmer naturligtvis inte. Det är fullkomligt felaktigt. Frågan är snarare om priset borde gå till Zuma, Ragged Glory eller Everybody Knows this is Nowhere. Där blir det hela knepigare. Alla tre är nämligen helt fantastiska.
Everybody Knows this is Nowhere var Neils andra soloalbum efter uppbrottet från kriminellt underskattade Buffalo Springfield. Det är även den första plattan han fick uppbackning av Crazy Horse på. Det märks. Alla de typiska dragen är där. Låtarna är redan här utpräglat Neil Young & Crazy Horse. D.v.s att många av låtarna egentligen känns som ramar för lååånga gitarrimprovisationer.
De tre mest kända låtarna på skivan (Cinnamon Girl, Down by the River, Cowgirl in the Sand) skrevs under feberhallucinationer. Det är ca 21 minuter musik fördelad på tre låtar. Några kortare mer linjära låtar blandas in för god balans, men det är de långa gitarreposen som gör skivan till vad den är.
Det är inte särskilt slipat, det tär stundtals på koncentrationen och det finns mer än lovligt med smuts under naglarna. Men just därför är det så charmigt och genialt. Neil Young lyckas vara gitarrhjälte utan att vare sig vara Jimi Hendrix eller Eric Clapton. Han skriver hits utan att vara The Beatles eller The Byrds. Han är poetisk utan att vara Bob Dylan, etc etc. Han är Neil Young, och han är redan här förbannat bra på det.
Om en sisådär 10 dagar borde mitt förhandsbokade exemplar av Neil Youngs Le Noise landa i brevlådan. Förväntningarna är nu nära nog hjärtinfarktshöga. Räknar man in att Claptons nya ser vansinnigt intressant ut så är det bara att inse att det kommer att bli en fin höst. God jul i förskott från tomten till mig själv.
Varför lider stora delar av Sveriges arbetskår av telefonskräck? Det är allt som oftast totalt omöjligt att få tag på någon timmarna 7-16. Är det faktiskt så att folk jobbar på jobbet och inte har tid att svara? Varför har de i så fall telefon?
Dessutom är väl Sverige byggt på vår kärlek till att fika? Eller? Fika är ju till och med ett politiskt argument nu. Så varför, varför svarar ingen i telefon?
Jag är trött, törstig och hungrig. Jag kan inte köpa varken dricka eller mat eftersom jag har glömt plånboken hemma. Jag kan inte sova eftersom min lektion fortsätter om fem minuter. Jag fryser om fötterna eftersom mina skor spruckit i sömmen mellan sulan och skon och läcker kall luft en masse. Jag har en helt fantastisk dag.
