Nick Cave & The Bad Seeds - Push the Sky Away (2013)

Nick Cave & The Bad Seeds har i princip aldrig stått still mellan två skivor. Det är ett av skälen till varför de heller aldrig slutat kännas vitala. Efter Nocturama tackade Blixa Bargeld för sig. Bandet svarade inte bara med något helt nytt, utan även med två av karriärens bästa skivor (Abbatoir Blues/The Lyre of Orpheus). Då var Mick Harvey fortfarande kvar. Ingen som har läst den briljanta Bad Seed av Ian Johnston kan tveka på exakt hur mycket Mick Harvey har betytt för bandet som musikalisk regissör. 

Push the Sky Away är första The Bad Seeds-skivan utan Mick Harvey. Att han skulle lämna ett hål efter sig var oundvikligt och frågan var mer vad det skulle göra för bandets sound. Precis som när Bargeld hoppade av svarar bandet med att återuppfinna sitt eget hjul. Push the Sky Away låter inte som något av bandets tidigare fjorton studioalbum. Vill man återknyta det till något bekant skulle man möjligtvis kunna säga att det låter som The Firstborn is Dead korsat med Dirty Threes Horse Stories.

Gitarrerna har i mångt och mycket skurits bort vilket ger skivan en känsla av stillhet som inte infunnit sig ens på bandets lugnaste alster tidigare, samtidigt som det lägger extra fokus på Nick Caves röst ger det den också mer svängrum. I bakgrunden bygger Warren Ellis musikaliska arrangemang stämningar som stundtals är så brutalt vackra att det nästan gör ont (ja, på riktigt).  

Det har hänt så mycket här att det stundtals känns överväldigande att ta in, men Push the Sky Away kommer sannolikt bara ytterligare befästa Nick Caves roll som en av vår tids främsta låtskrivare. Skulle man fortfarande inte vara övertygad så kan man ju lyssna på Higgs Boson Blues och ta reda på vad den gemensamma nämnaren mellan Higgsbosonen, Deltablues och Hannah Montana är, eller bara njuta av vad som förmodligen är årets låt.  

Det var bättre för och skit folk säger utan att mena det

Att spegla sig i det förflutna är det mest bedrägliga man kan göra. Hur värderar man nu mot då? Sig själv mot, tja, sig själv? Fast uppdaterad, nedgraderad, nedbruten, uppbyggd. Filtrerad genom ett livs förlopp. Kanske överlever alla versioner av en själv på en parallell tidslinje inom en. Jag hoppas det.

 Men man hamnar gärna där, stirrandes på den man var. Som en referensram, eller ett fängelse. Det blir lätt så tomt när man försöker jämföra med framtiden, så istället spolar jag tillbaka. Till en vinterdag för tre år sedan när skrattet var lika långt borta som sommaren. Jag var rädd, förvirrad och ensam. För resten av världen var det en vanlig dag. För mig var det början på ett krig. Ett krig med mig själv och mot mig själv. Ett krig jag inte såg hur jag skulle kunna vinna.

 Inte förrän nu. Jag ser en version av mig jag slagits med och emot. Jag vet vad han tänker och jag vill inget hellre än att trösta honom och visa att det går ändå. Att järnspökena egentligen är luft. Jag har vuxit upp med honom. Vi har vuxit in i varandra och ut ur varandra. Han korsar fortfarande mina spår och jag nickar mot honom när han passerar ut ur mitt synfält.

 Jag är inte den personen längre. Men jag vårdar honom ömt, för utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Jag är skyldig honom det.

Nick Cave & The Bad Seeds - Your Funeral...My Trial (1986)

"Here I am, little lamb...let all the bells in whoredom ring. All the crooked bitches that she was(Mongers of pain). Saw the moon become a fang. Your funeral, my trial" - Your Funeral, My trial (Nick Cave)

Tittar man på vad Nick Cave & The Bad Seeds är idag så är det svårt att tänka sig att bandet i begynnelsen inte helt sällan var bespottat av kritiker. Ganska märkligt med tanke på vilken tämligen välsmord mörkervarieté bandet var redan från början. Låt gå för att debuten From Her To Eternity bär så tunga spår av The Birthday Party att den är lätt att förväxla med bakfylla (om än angenäm bakfylla), men man växte snabbt in en helt egen kostym.

Med sitt fjärde studioalbum Your Funeral...My Trial började man närma sig perfektion. Den karäkteristiska pianoondskan ligger tät över skivan, Blixa Bargeld gör sitt allra bästa för att spela gitarr utan att det påminner ens lite om gitarrspelande och Mick Harvey gör precis som vanligt det mesta samtidigt.

Den stora skillnaden på Your Funeral och föregångarna är att låtarna genomgående är starkare, men viktigast av allt, helheten är mer sammanhängande. Skivan tar sin tid, låter allt komma naturligt och vrider om kniven där det gör som ondast.

Nick Cave hade kunnat fortsätta producera skivor som The Firstborn is Dead och bli ihågkommen som en fantastisk låtskrivare. Med Your Funeral och efterföljande skivor cementerade han sin plats som en av de främsta låtskrivarna som slog igenom under 80-talet (och i min bok en av de främsta någonsin). Precis så bra är han.

Tintin, rislampor och Bono

Jag önskar att jag kände mig som en Steely Dan-sång. Mystisk, inte helt begriplig, cool. Zen. Just nu känner jag mig bara uttråkad och sjukligt förutsägbar. Lite som en U2-sång. Inte det minsta eftersträvansvärt.

Funderar på att åka till IKEA och köpa en lampa. Det kan kanske ses som en symbolisk handling, lysa upp mörkret och så vidare. Men nej, jag behöver bara en lampa.

I övermorgon ska jag gå på premiären av Tintin. Har egentligen inga förväntningar alls. Tintin ser mer ut som Edward Blom än som Tintin och Kapten Haddock är inte vidare porträttlik han heller. Men inget är mer barndom är Tintin. Jag brukade vallfärda till biblioteket en gång i veckan för att låna nya album när jag var liten. Kan fortfarande de flesta utantill.

Tomhet och saker som i tomhet ryms

Någon jag inte vill ska åka ifrån mig åkte idag ifrån mig. När hon kommer hem har jag istället åkt ifrån henne. Två veckor borde inte vara något alls. Men ibland är två veckor som att försöka andas genom ett sugrör. Vad gör man när egentid är det mest skrämmande man kan utsättas för? När absolut ingenting lockar för fem öre och det mest stimulerande man kan göra är att rulla ihop ensamheten och röka den? Dra ner den i lungorna tills den definierar en fullständigt.

Som tur är finns det musik för sådana dagar. Finskt urskogsmörker ála Ghost Brigade. Någon förstår. Någon sympatiserar. Någon har haft framförhållning nog att skriva soundtracket till just precis sådana dagar.

Som tur är kan även den värsta dagen ha ljuspunkter. Hittade Göteborgs (enligt tanten på akademibokhandeln) enda exemplar av Jeanette Wintersons Why be Happy when You Can be Normal samt biografin över Nick Cave. Misär ska med misär bekämpas.

Grönsaker

Jag äter för lite grönsaker. Trots det brukar jag försöka köpa hem dem. Resultatet? Jag glömmer bort dem och de blir liggande, och i slutänden dåliga. Slutsatsen är att jag antingen helt borde sluta köpa grönsaker, eller så borde någon komma hem till mig och skära upp grönsaker inför varje måltid. Alternativt får jag fästa en lapp på kylskåpet, "grönsaker för i helvete, grönsaker.

Allt är småordens fel

I en modern värld full av språkliga fenomen som internetspråk och svengelska smyger sig en sak fram som lite mer förhatlig än andra. Jag pratar om småorden. Det slog mig nyligen när jag satt och kollade på tv och sedan dess har jag inte kunnat låta bli att notera det.

Ta halv åtta hos mig som exempel. Någon ska ge ett omdöme på maten och hasplar ur sig ”Jo, maten var riktigt god faktiskt”. Finns det något som helst skäl att anta att en person som ska laga mat åt en i tv inte skulle kunna laga mat? Så varför är faktiskt med på slutet? Det är som att folk inte kan låta en mening stå för sig själv utan att fylla ut den med fluff. Är de rädda för att den extra sekunden av tystnad ska mutera och attackera dem om de inte kväver den snabbt?

En annan favorit jag noterade i ett annat sammanhang är ”det var, typ, en man”. Vad är alternativet? En kvinna? En transsexuell? En gås? För ifall svaret är ja i något av de fallen så finns det redan fullt funktionella sätt att uttrycka det på utan att nyttja ordet typ.

Mest irriterande är ändå att jag själv med jämna mellanrum kommer på mig själv med att göra det. I synnerhet när folk kommer fram och frågar om jag har eld. ”Nej, tyvärr” brukar jag svara då. Som om jag är rädd för att verka otrevlig ifall jag bara säger nej. Men tyvärr har inget med saken att göra. Har man valt att bli rökare och dessutom planerat sitt liv så dåligt att man inte har tändare så är min sympati begränsad. Men ändå visar det där lilla onödiga ordet sitt fula tryne på slutet och adderar information till min mening som jag inte kan stå för. Utan att jag ens tänker på det.

Dessutom kan det ju bli hur fel som helst på krogen. Ponera att någon kommer fram och frågar en efter kokain. ”Nej, tyvärr”. Tänk sedan om det är en polis som frågar. Nej, småorden är livsfarliga.

Språkutveckling ser jag i allmänhet för det allra mesta som något positivt, utan den hade vi alla förmodligen fortfarande låtit som Carl Jan Granqvist. Ett bra exempel är just typ, som trots många språkpuristers inställning att alla som använder det borde kölhalas är ganska användbart i många situationer. Men ”det var, typ, en man” är inte ett av dem. Det får inte gå över till att bli slarvigt. Tumregeln borde vara att det man menar och det man säger ska vara samma sak.