Allt är småordens fel

I en modern värld full av språkliga fenomen som internetspråk och svengelska smyger sig en sak fram som lite mer förhatlig än andra. Jag pratar om småorden. Det slog mig nyligen när jag satt och kollade på tv och sedan dess har jag inte kunnat låta bli att notera det.

Ta halv åtta hos mig som exempel. Någon ska ge ett omdöme på maten och hasplar ur sig ”Jo, maten var riktigt god faktiskt”. Finns det något som helst skäl att anta att en person som ska laga mat åt en i tv inte skulle kunna laga mat? Så varför är faktiskt med på slutet? Det är som att folk inte kan låta en mening stå för sig själv utan att fylla ut den med fluff. Är de rädda för att den extra sekunden av tystnad ska mutera och attackera dem om de inte kväver den snabbt?

En annan favorit jag noterade i ett annat sammanhang är ”det var, typ, en man”. Vad är alternativet? En kvinna? En transsexuell? En gås? För ifall svaret är ja i något av de fallen så finns det redan fullt funktionella sätt att uttrycka det på utan att nyttja ordet typ.

Mest irriterande är ändå att jag själv med jämna mellanrum kommer på mig själv med att göra det. I synnerhet när folk kommer fram och frågar om jag har eld. ”Nej, tyvärr” brukar jag svara då. Som om jag är rädd för att verka otrevlig ifall jag bara säger nej. Men tyvärr har inget med saken att göra. Har man valt att bli rökare och dessutom planerat sitt liv så dåligt att man inte har tändare så är min sympati begränsad. Men ändå visar det där lilla onödiga ordet sitt fula tryne på slutet och adderar information till min mening som jag inte kan stå för. Utan att jag ens tänker på det.

Dessutom kan det ju bli hur fel som helst på krogen. Ponera att någon kommer fram och frågar en efter kokain. ”Nej, tyvärr”. Tänk sedan om det är en polis som frågar. Nej, småorden är livsfarliga.

Språkutveckling ser jag i allmänhet för det allra mesta som något positivt, utan den hade vi alla förmodligen fortfarande låtit som Carl Jan Granqvist. Ett bra exempel är just typ, som trots många språkpuristers inställning att alla som använder det borde kölhalas är ganska användbart i många situationer. Men ”det var, typ, en man” är inte ett av dem. Det får inte gå över till att bli slarvigt. Tumregeln borde vara att det man menar och det man säger ska vara samma sak.