Kvällstidsfördriv

Ett efter ett
Sys såren igen
Den här drogen
Får mig att glömma
Det skulle varit du

Allt flyter ihop
Du var min enda styrka
En gång, men inte längre
Dimman sväljer allt
Hör inte musiken
Hör inte hemma

Står utan svar igen
Imploderar med tystnaden
Slungar glasskärvor
Mot omgivningen
Återvänder hit
Gång på gång

En efter en
Ser jag rädslorna
Sover med dem
Jämte mig
Det skulle varit du

För en sekund förstod jag
Såg ljuset och såg mörkret
Såg linjerna mellan de två

Jag hatar att vara vuxen. Imorgon är årets näst viktigaste dag och jag spenderar den med att....jobba. Yey.

Barnprogram

Hur hamnade jag vid datorn klockan sex minuter över tolv lyssnandes på Syd Barrett medan jag försöker skriva något som kanske kan bli poesi men lika väl hade kunnat bli manuset till ett förlorat avsnitt av Björnes Magasin? The internet works in mysterious ways. Tur att jag i varje fall lyssnar på Clapton (jaja, egentligen Blind Faith) så att något är som det ska.

Warren Zevon - The Envoy (1982)

"Charlie dealt in pharmaceuticals. He sold those expensive drugs. I gave Charlie all my money. What the hell was I thinking of?" - Charlie's Medicine (Warren Zevon)

Efter en fantastisk rad skivor (Warren Zevon, Excitable Boy, Bad Luck Streak in Dancing School) kom skivan som i mångt och mycket markerade nedgången för Zevons karriär som en säljande artist. Inte för att skivorna innan varit i närheten av att få den uppmärksamhet de förtjänade, men karriären gick sorgligt nog inte åt rätt håll.

The Envoy är egentligen en ganska lättsinnig skiva. De två mer allvarsamma nummrena är Jesus Mentioned (lågmält och finstämt om Elvis) och Charlie's Medicine som handlar om hur Warren går på sin langares begravning, vilket han gjorde på riktigt.

Titelspåret är en lättsam agenthistoria i stil med Roland the Headless Thompson Gunner. Vill minnas att jag läst något om att Warren skrev den för att han hoppades på att få spela James Bond. Det skulle inte förvåna mig om det stämmer.

Skivan bjuder på två kärlekssånger, vemodiga Never too Late for Love och Let Nothing Come Between You. Egentligen är ingen av dem något speciellt, men båda är ganska trivsamma och gör sig inte skyldiga till att vara utfyllnad.

Skivans bästa stund måste ändå vara The Hula Hula Boys och dess refräng som är på hawaiianska och översatt till engelska betyder "Sing the chorus". Warren Zevon när han är som allra bäst, helt enkelt.

The Envoy lär inte gå till historien som Warrens bästa skiva, men den är skönt bagatellartad och låtarna är fortfarande riktigt bra. Ibland räcker det väldigt väl.

Semester

Jag behöver semester. Få åka någonstans där dagarna börjar med att solen går upp och slutar med att den inte går ner. Någonstans där kallvatten bara är en myt. En plats där ens största problem är att vattnet man har med sig blir för varmt medan man ligger på stranden och låter omvärlden rinna av en.

Jag vill planlöst driva runt och ta bilder på apelsinträd och förundras över att jag förundras över att det finns en plats i världen där de växer längs husfasader helt öppet. Som att det vore det mest naturliga i hela världen.

Jag vill dricka vin på balkongen och studera människorna som passerar på trappan nedanför. Undra vad det var som gnagde på mig hemma i den riktiga världen. Bara existera.

Lat

Just det ja, jag hade en blogg. Visste väl att det var något på Internet jag undvek (som inte är Kissie, vill säga). Ska inte gnälla om pensionärer den här gången, vad är poängen? Känner mest för att krypa ihop i ett hörn med en femlitershink kaffe och varva mellan att läsa Jeanette Winterson och Wheel of Time. Som livet borde vara.

Bossfighter

Listor är roliga, vad någon än säger, så därför tänker jag i sann nördanda lista de fem mest episka bossfighterna i tv-spel någonsin.

1. Dante vs Death, Dante's Inferno (Visceral games, 2010)

Bossfight mot självaste liemannen, kan det rimligtvis bli mycket coolare? Lär stå sig som ett av de fetaste bossfighterna tills den dagen man får bekämpa Justin Bieber med Houwitzer. Att man vid seger får använda Liemannens lie som vapen försämrar absolut ingenting.



2. Big Boss vs The End, Metal Gear Solid 3: Snake Eater (Konami, 2004)

Lååång sniperfight mot en under stora delar av spelet rullstolsbunden krypskytt vid namn The End som visar sig vara gammal som gatan och kunna hela sig med hjälp av fotosyntes. Need I say more? Man får nöjet att spåra, smyga och skjuta på honom genom en enorm skog, och adrenalinhalten är ohälsosamt hög hela tiden. Dessutom kan man om man vet hur man ska göra få honom att då av ålder, fantastiskt.



3. Link vs Ganon, The Legend of Zelda: Ocarine of Time (Nintedo, 1998)

Den fetaste av en lång rad feta bossfighter. Och eftersom man slåss mot en skuggversion av sig själv som speglar alla ens rörelser säger inte det lite. Men det känns omöjligt att inte ha med bossfighten som avslutar det bästa tv-spelet någonsin.



4. Samus Aran vs Stor jävla sak, Metroid Prime (Retro Studios, 2002)

Tog mig en smärre evighet att besegra fanskapet, bara för att inse att det bara var steg ett. Steg 2 är att besegra varelsen som lever inuti skalet, något som är betydligt mycket lättare sagt än gjort. Bland de otroligt orättvisa egenskaperna varelsen har finns nämligen förmågan att göra sig osynlig. Inte rättvist alls.



5. Solid Snake vs Liquid Ocelot, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots (Konami, 2008)

Man måste egentligen ha spelat igenom hela Metal Gear Solid-serien för att förstå hur episk den här bossfighten egentligen är. Ett värdigt avslut för en spelserie full av minnesvärda bossfighter.





Ps. Fighterna är inte listade i någon form av ordning, numrena är enbart där för ordningens skull. Ds.