Vaken

Ibland kan det bästa som finns vara att vakna tre timmar innan man ska gå upp och tro att det är dags att gå upp. Känslan när man tittar på klockan är alltid oslagbar. Det är dessutom ännu bättre när man vaknar och solen skiner in genom fönstret. Så borde det vara varje dag. Alltid, året runt.

Och så borde jag inte vara så uttråkad att jag nästintill stirrar rakt in i väggen för att jag inte kommer på något att göra, det är inte angenämt.

Poesi

Ursäkta men jag har lite svårt för majoritetsbeslut...

Perfection, of a kind, was what he was after,
And the poetry he invented was easy to understand;
He knew human folly like the back of his hand,
And was greatly interested in armies and fleets;
When he laughed, respectable senators burst with laughter,
And when he cried the little children died in the streets.

W.H. Auden - Epitaph on a Tyrant

Förstår inte varför jag sitter och läser poesi istället för att duscha, men jag älskar W.H. Auden.

Metal Gear Solid

Jag är tillbaka. Samma helikopterplatta. Alltid samma fråga. Varför har de en rysk attackhelikopter? Samma hangar som jag obemärkt ska försöka ta mig in i.

Historien är än så länge okomplicerad. Jag ska infiltrera en militärbas i Alaska som tagits av terrorister. Jag är ensam, obeväpnad och fruktansvärt stressad. Fienderna är smartare än de borde få vara i ett så gammalt spel och kameravinklarna hjälper inte alls. Till skillnad från nyare actionspel kan jag dessutom inte panorera kameran själv.

Den här gången vet jag dessutom vad som väntar längre fram.

Jag undrar om jag kommer förstå konspirationerna och intrigerna fullt ut den här gången. Den där förbannade handlingen som vid jämförelse för Paradise Lost att framstå som lättuggad kiosklitteratur.

Jag spelar återigen Metal Gear Solid och älskar varje minut av det. Kanske för att det till skillnad från många nyare spel faktiskt erbjuder en utmaning, genuin stämning och är riktigt spännande. Kanske för att det har den bästa och mest ambitiösa handling ett tv-spel någonsin har haft. Kanske för att soundtracket inte går att beskriva med något annat ord än episkt. Kanske för att jag är en förvuxen mansbebis. Oavsett vilket så vet jag att jag aldrig kommer sluta älska det när jag sitter där och återupplever några av de bästa timmarna i mitt liv.

Beslutsångest

På nattduksbordet just nu: Nick Cave - And the Ass Saw the Angel, Cormac McCarthy - All the Pretty Horses, Jeanette Winterson - The Stone Gods, Tom Feiling - Kokain, Drogen Som Erövrade Världen och Steve Erikson - Gardens of the Moon. Beslutsångesten ger mig huvudvärk. Varför kan jag aldrig hålla mig till en bok?

Renovering?

Jag önskar att jag kunde skrapa bort beläggningarna på byggnaden där borta, kanske måla om den medan jag ändå är igång. Allt för att bussresan hem ska bli lite mindre deprimerande. Retuschera in lite solsken över hustaken bara för att ge hopp åt illusionen att världen inte är grå, egentligen. Jag önskar att jag ommodellera människorna så att de inte såg så deprimerade ut, vilket i sin tur gör mig deprimerad. Fast det kanske hade löst sig med mer solsken?

Så, nu har jag på ett kreativt och icke-förutsägbart sätt gnällt om vädret. Jag anser nämligen att det borde gå och skämmas i ett hörn någonstans.

Jävla byxor

Jag förstår inte varför jag envisas med att ha byxor en dag som den här. Det enda jag har gjort idag är att plugga och lyssna på Nick Cave samt Dirty Three. Vill enbart somna ifrån misären och ett par byxor är sak som gör det omständigare. Jag hade ju förstås kunnat somna i dem, men det hade ju varit oanständigt.


Ps. Ja, det finns tillfällen när jag är för lat för att ta av mig byxorna. Nu är ett av dem. Ds.

Att handla utan handlingslista

Jag skulle köpa pommes. Hade inga planer på att köpa något annat. Varför kom jag hem med allt utom pommes? Soppa, salami, youghurt, majonäs och avocado. Men inga pommes. Vad är det för fel på mig?