Bossfighter

Listor är roliga, vad någon än säger, så därför tänker jag i sann nördanda lista de fem mest episka bossfighterna i tv-spel någonsin.

1. Dante vs Death, Dante's Inferno (Visceral games, 2010)

Bossfight mot självaste liemannen, kan det rimligtvis bli mycket coolare? Lär stå sig som ett av de fetaste bossfighterna tills den dagen man får bekämpa Justin Bieber med Houwitzer. Att man vid seger får använda Liemannens lie som vapen försämrar absolut ingenting.



2. Big Boss vs The End, Metal Gear Solid 3: Snake Eater (Konami, 2004)

Lååång sniperfight mot en under stora delar av spelet rullstolsbunden krypskytt vid namn The End som visar sig vara gammal som gatan och kunna hela sig med hjälp av fotosyntes. Need I say more? Man får nöjet att spåra, smyga och skjuta på honom genom en enorm skog, och adrenalinhalten är ohälsosamt hög hela tiden. Dessutom kan man om man vet hur man ska göra få honom att då av ålder, fantastiskt.



3. Link vs Ganon, The Legend of Zelda: Ocarine of Time (Nintedo, 1998)

Den fetaste av en lång rad feta bossfighter. Och eftersom man slåss mot en skuggversion av sig själv som speglar alla ens rörelser säger inte det lite. Men det känns omöjligt att inte ha med bossfighten som avslutar det bästa tv-spelet någonsin.



4. Samus Aran vs Stor jävla sak, Metroid Prime (Retro Studios, 2002)

Tog mig en smärre evighet att besegra fanskapet, bara för att inse att det bara var steg ett. Steg 2 är att besegra varelsen som lever inuti skalet, något som är betydligt mycket lättare sagt än gjort. Bland de otroligt orättvisa egenskaperna varelsen har finns nämligen förmågan att göra sig osynlig. Inte rättvist alls.



5. Solid Snake vs Liquid Ocelot, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots (Konami, 2008)

Man måste egentligen ha spelat igenom hela Metal Gear Solid-serien för att förstå hur episk den här bossfighten egentligen är. Ett värdigt avslut för en spelserie full av minnesvärda bossfighter.





Ps. Fighterna är inte listade i någon form av ordning, numrena är enbart där för ordningens skull. Ds.

Julafton, julskinka, julmust och en förbannad jävla sjöfågel

Så var ytterligare en julafton avklarad, den 22:e i ordningen om mitt matematiska sinne inte sviker mig. Dagen har huvudsakligen spenderats med tre saker. Black (fantastiskt våldsamt shoot em up till playstation 2, denna bortglömda underhållningsbastion), Kalle Anka och Black Books (fantastiskt ovåldsam komediserie med Dylan Moran och Bill Bailey).

Kamrat Ljung dök upp på en blixtvisit som varade i sex avsnitt av Black Books (kan man kalla något en blixtvisit då?). I vilket fall drack han upp min sockerdricka och spred bitterhet och cynism. Som en sann broder och visionär bör. Det är julstämning det.

Nu sitter jag och begrundar att det, trots Kalle Anka, är ett ganska trevligt sätt att spendera en julafton. I varje fall så länge drömscenariot inte blir av. Dvs porr, starksprit och ostbricka. Utöver det funderar jag på att jag är sugen på rödvin. Och att Roky Erickson regerar. Det vanliga med andra ord.

Ska alldeles strax ta tag i att börja läsa Towers of Midnight (del 13 av den eminenta och ibland fantastiskt våldsamma fantasy-serien Wheel of Time, tillika världens bästa bokserie, Karolina Gynnings självbiografier inräknade). Vet dock inte om jag vågar eftersom nästa del (tillika sista delen) inte släpps förens 2012. Undergångsivrarna som påstår att världen ska gå under det året skulle bara våga ha rätt, jag kommer bli tjurig om jag inte får läsa klart serien någon jävla gång.

Nu ska jag tröstäta Noblesse och spela fifa 11, i brist på vettigare saker att vara beroende av. Förutom julskinka och Roky Erickson då.

Roky Erickson with Okkervil River - True Love Cast Out All Evil (2010)

"One is one. Another is another. Your father is your father. Your mother is your mother. Your sister is your sister. Your brother is your brother. One is one, another is another." - Think of as one (Roky Erickson)

Det är egentligen helt osannolikt att Roky Erickson fortfarande överhuvudtaget gör musik. Efter att på 60-talet med The 13th Floor Elevators varit med och skapat den psykadeliska rocken gick saker utför. Han greps i slutet av 60-talet med en joint på sig hamnade han inom psykvården och de kommande två decennierna kan summeras med ordet sinnessjukdom.

Med det i åtanke finns det få jag unnar möjligheten att göra en skiva som True Love Cast Out All Evil mer. Det är årets skiva, och det råder inget tvivel om den saken. Det går att höra spår av Rokys livsöde här och var på skivan, men det är i första hand en fruktansvärt vacker och hoppfull skiva som utsrålar värme och medmänsklighet.

Det är inte mycket som påminner om 13th Floor Elevators, utan det handlar snarare om vansinnigt snygg pop. Han kompas av indiebandet Okkervil River från hans egen hemstad Austin, något som hur udda det än kan tyckas vara är ett rent genidrag. Tillsammans med Rokys briljanta sång bär de låtarna framåt på bästa tänkbara sätt.

Med tanke på att det är Rokys första skiva med nytt material på 14 år hade det på förhand gått att ställa sig frågan hur det står till med låtskrivarförmågan. Svaret är att den förmodligen aldrig har mått bättre. Den står sig väldigt väl mot klassiker som Easter Everywhere och Psychadelic Sounds of the 13th Floor Elevators, om inte bättre. Det går inte att ana att han någonsin gjort något annat än att skriva musik som låter så här.

Trots att skivan innehåller några mörkare avstickare som exempelvis Goodbye Sweet Dreams och John The Lawman så är skivan en innerlig påminnelse om att det kan vara precis hur jävla mörkt som helst men att det trots det går att ta sig upp igen. Och det från någon som sett livet från båda sidor.

Albanska

Jag är inte helt säker på att det här inte bara är ett extraspår till den albanska utgåvan av Highway 61 Revisited, i likhet med de bonuslåtar man alltid lägger på japanska utgåvor. I vilket fall är låten nästan lika bra baklänges, nästan.

Bob Dylan - Time Out of Mind (1997)

"Well, my sense of humanity has gone down the drain. Behind every beautiful thing there’s been some kind of pain. She wrote me a letter and she wrote it so kind. She put down in writing what was in her mind. I just don’t see why I should even care.
It’s not dark yet, but it’s getting there" - Not Dark Yet (Bob Dylan)

Hade Dylan valt att pensionera sig efter Time Out of Mind hade det varit fullkomligt logiskt. Det är på många sätt skivan som summerar hela Dylans karriär. Den introducerar bluesen som dominerar de senare plattorna utan att vara i närheten av den gubbigheten. Samtidigt drar den influenser från både 60 och 70-talet. För enkelhetens skull kan man beskriva den som en korsning av Blonde on Blonde, Planet Waves, Oh Mercy och Modern Times (utan att för den sakens skull insinuera att det enkelt går att beskriva hur skivan låter).

Time Out of Mind fortsätter på många sätt i samma anda som exempelvis Blood on the Tracks text och stämningsmässigt. Det vilar en känsla av separationsångest och mörker över den.Texterna är känns jordnära och får tack vare det ett stort känslomässigt genomslag. Tilltalet är visserligen inte personligt eller särskilt blottläggande, men det har å andra sidan aldrig varit ett signum för Dylans texter.

Som vanligt finns emellanåt glimten i ögat där, och vill man kan man säkert lyssna på skivan som plojmörk. Det är helt enkelt så mörkt och cyniskt att man emellanåt kan misstänka att det inte nödvändigtvis behöver vara helt allvarligt menat. Jag misstänker att tolkningen kan vara något så enkelt som en humörsfråga. Jag brukar plocka fram skivan när jag är på dåligt humör så jag håller mig till bitter och cynsk-tolkningen.

"I’m walking through streets that are dead
Walking, walking with you in my head
My feet are so tired, my brain is so wired
And the clouds are weeping" - Love Sick (Bob Dylan)

Skivan har två huvudsakliga styrkor, utöver faktum att låtarna är vansinnigt bra. Den är fruktansvärt vacker. Som med allt annat som kan räknas till Dylans bästa så är det bara att sluta ögonen för att musiken ska bygga upp scener i ens inre. Exempelvis är det inte särskilt svårt att faktiskt se folket på perrongen i Tryin' to get to heaven framför sig.

Den andra styrkan är att det finns en tro bakom låtarna. Varje låt utstrålar en känsla av självförtroende som inte alltid funnits där under senare delen av 80 och 90-talet. Alla låtarna är mästerverk i sin egen rätt. Dylan har inte låtit så här övertygande som soloartist sedan Empire Burlesque kom i mitten av 80-talet. Där exempelvis Oh Mercy bara nådde halvvägs snubblar aldrig Time Out of Mind.

Det händer otroligt mycket, och trots att det förmodligen, som vanligt med Dylan, inte legat någon extraordinär mängd arbete bakom arrangemangen så låter det otroligt genomarbetat. Det händer väldigt mycket och man upptäcker med jämna mellanrum något nytt. En basslinga man inte hört innan eller en synthmelodi som atmosfäriskt smyger runt i bakgrunden utan att vara där för att ha huvudrollen. Det är bara relativt små saker som verkar vara där för att fullborda soundet ännu mer.

Tillstämningen bidrar även Daniel Lanois produktion som ger att avskalat och ganska öde ljudlandskap men trots det inte förtar något av det vackra. Time Out of Mind sticker definitivt ut i en imponerande rad skivor som den skivan som har det mest unika soundet. Om Dylan själv var nöjd med produktionen låter jag vara osagt då han valde att producera skivorna han släppt efteråt själv, men jag älskar det.

En av de coolaste sakerna med Time Out of Mind är ändå att Dylan med Highlands skapat något som musikaliskt kan ses som en uppföljare till Desolation Row och Sad Eyed Lady of the Lowlands. Även om det är fullt möjligt att det inte var tänkt så så är det definitivt en sång i samma anda. Skillnaden är att Highlands tar det ett steg längre med samma monotona sound, fast i 16 minuter istället för elva. Fantastiskt.

"I tried to give you everything
That your heart was longing for
I’m just going down the road feeling bad
Trying to get to heaven before they close the door" - Tryin' To Get To Heaven (Bob Dylan)

Det som slår mig är att om Bob Dylans skivor från 60-talet skrevs av en man i tjugoårsåldern som inte verkade vara i tjugoårsåldern så är Time Out of Mind skriven av en man i femtioårsåldern som inte verkar vara i femtioårsåldern. Dylan låter för första gången på 90-talet yngre än vad han är. Precis som han lät äldre än han var på 60-talet.

Förutom det nygamla soundet och inkorporerandet av blues så finns det en annan nyhet. Dylans röst. Den är inte fullt lika sandpapprad som på senare skivor, men den är åtminstone på väg ditåt. Det är rätt typisk för skivan, lite gammalt och lite mer nytt i en fantastisk blandning. Och nog hade det varit en rätt passande svansång för Dylans karriär. Men det är, som Dylan själv valde att se det, början på något nytt. Jämför Time Out of Mind med efterföljande "Love & Theft" och resonemanget borde bli uppenbart.

Cake

"Where is the cake? Cake is the language of love. I don't see any cakes in the building. People say that to you 'I love you, I love you'. Yeah? Give me a fucking eclair" - Dylan Moran

Jag älskar Dylan Moran. Det här är fantastiskt. Sjukt jävla bra. Skrytpoängen på att ha sett det live är, helt självutnämnt, enormt stor. Jag älskar Dylan Moran.

Karriär (eller poesi?)

Warren Zevon - Mr Bad Example

I started as an alter boy, working at the church
Learning all my holy moves, doing some research
Which led me to a cash box, labeled "Children's Fund"
I'd leave the change, and tuck the bills inside my cummerbund

I got a part-time job at my father's carpet store
Laying tackless stripping, and housewives by the score
I loaded up their furniture, and took it to Spokane
And auctioned off every last Naugahyde

I'm very well acquainted with the seven deadly sins
I keep a busy schedule trying to fit them in
I'm proud to be a glutton, and I don't have time for sloth
I'm greedy, and I'm angry, and I don't care who I cross

I'm Mr. Bad Example, intruder in the dirt
I like to have a good time, and I don't care who gets hurt
I'm Mr. Bad Example, take a look at me
I'll live to be a hundred, and go down in infamy

Of course I went to law school and took a law degree
And counseled all my clients to plead insanity
Then worked in hair replacement, swindling the bald
Where very few are chosen, and fewer still are called

Then on to Monte Carlo to play chemin de fer
I threw away the fortune I made transplanting hair
I put my last few francs down on a prostitute
Who took me up to her room to perform the flag salute

Whereupon I stole her passport and her wig
And headed for the airport and the midnight flight, you dig?
And fourteen hours later I was down in Adelaide
Looking through the want ads sipping Fosters in the shade

I opened up an agency somewhere down the line
To hire aboriginals to work the opal mines
But I attached their wages and took a whopping cut
And whisked away their workman's comp and pauperized the lot

I'm Mr. Bad Example, intruder in the dirt
I like to have a good time, and I don't care who gets hurt
I'm Mr. Bad Example, take a look at me
I'll live to be a hundred and go down in infamy

I bought a first class ticket on Malaysian Air
And landed in Sri Lanka none the worse for wear
I'm thinking of retiring from all my dirty deals
I'll see you in the next life, wake me up for meals