Warren Zevon - The Envoy (1982)

"Charlie dealt in pharmaceuticals. He sold those expensive drugs. I gave Charlie all my money. What the hell was I thinking of?" - Charlie's Medicine (Warren Zevon)

Efter en fantastisk rad skivor (Warren Zevon, Excitable Boy, Bad Luck Streak in Dancing School) kom skivan som i mångt och mycket markerade nedgången för Zevons karriär som en säljande artist. Inte för att skivorna innan varit i närheten av att få den uppmärksamhet de förtjänade, men karriären gick sorgligt nog inte åt rätt håll.

The Envoy är egentligen en ganska lättsinnig skiva. De två mer allvarsamma nummrena är Jesus Mentioned (lågmält och finstämt om Elvis) och Charlie's Medicine som handlar om hur Warren går på sin langares begravning, vilket han gjorde på riktigt.

Titelspåret är en lättsam agenthistoria i stil med Roland the Headless Thompson Gunner. Vill minnas att jag läst något om att Warren skrev den för att han hoppades på att få spela James Bond. Det skulle inte förvåna mig om det stämmer.

Skivan bjuder på två kärlekssånger, vemodiga Never too Late for Love och Let Nothing Come Between You. Egentligen är ingen av dem något speciellt, men båda är ganska trivsamma och gör sig inte skyldiga till att vara utfyllnad.

Skivans bästa stund måste ändå vara The Hula Hula Boys och dess refräng som är på hawaiianska och översatt till engelska betyder "Sing the chorus". Warren Zevon när han är som allra bäst, helt enkelt.

The Envoy lär inte gå till historien som Warrens bästa skiva, men den är skönt bagatellartad och låtarna är fortfarande riktigt bra. Ibland räcker det väldigt väl.

Semester

Jag behöver semester. Få åka någonstans där dagarna börjar med att solen går upp och slutar med att den inte går ner. Någonstans där kallvatten bara är en myt. En plats där ens största problem är att vattnet man har med sig blir för varmt medan man ligger på stranden och låter omvärlden rinna av en.

Jag vill planlöst driva runt och ta bilder på apelsinträd och förundras över att jag förundras över att det finns en plats i världen där de växer längs husfasader helt öppet. Som att det vore det mest naturliga i hela världen.

Jag vill dricka vin på balkongen och studera människorna som passerar på trappan nedanför. Undra vad det var som gnagde på mig hemma i den riktiga världen. Bara existera.

Lat

Just det ja, jag hade en blogg. Visste väl att det var något på Internet jag undvek (som inte är Kissie, vill säga). Ska inte gnälla om pensionärer den här gången, vad är poängen? Känner mest för att krypa ihop i ett hörn med en femlitershink kaffe och varva mellan att läsa Jeanette Winterson och Wheel of Time. Som livet borde vara.

Bossfighter

Listor är roliga, vad någon än säger, så därför tänker jag i sann nördanda lista de fem mest episka bossfighterna i tv-spel någonsin.

1. Dante vs Death, Dante's Inferno (Visceral games, 2010)

Bossfight mot självaste liemannen, kan det rimligtvis bli mycket coolare? Lär stå sig som ett av de fetaste bossfighterna tills den dagen man får bekämpa Justin Bieber med Houwitzer. Att man vid seger får använda Liemannens lie som vapen försämrar absolut ingenting.



2. Big Boss vs The End, Metal Gear Solid 3: Snake Eater (Konami, 2004)

Lååång sniperfight mot en under stora delar av spelet rullstolsbunden krypskytt vid namn The End som visar sig vara gammal som gatan och kunna hela sig med hjälp av fotosyntes. Need I say more? Man får nöjet att spåra, smyga och skjuta på honom genom en enorm skog, och adrenalinhalten är ohälsosamt hög hela tiden. Dessutom kan man om man vet hur man ska göra få honom att då av ålder, fantastiskt.



3. Link vs Ganon, The Legend of Zelda: Ocarine of Time (Nintedo, 1998)

Den fetaste av en lång rad feta bossfighter. Och eftersom man slåss mot en skuggversion av sig själv som speglar alla ens rörelser säger inte det lite. Men det känns omöjligt att inte ha med bossfighten som avslutar det bästa tv-spelet någonsin.



4. Samus Aran vs Stor jävla sak, Metroid Prime (Retro Studios, 2002)

Tog mig en smärre evighet att besegra fanskapet, bara för att inse att det bara var steg ett. Steg 2 är att besegra varelsen som lever inuti skalet, något som är betydligt mycket lättare sagt än gjort. Bland de otroligt orättvisa egenskaperna varelsen har finns nämligen förmågan att göra sig osynlig. Inte rättvist alls.



5. Solid Snake vs Liquid Ocelot, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots (Konami, 2008)

Man måste egentligen ha spelat igenom hela Metal Gear Solid-serien för att förstå hur episk den här bossfighten egentligen är. Ett värdigt avslut för en spelserie full av minnesvärda bossfighter.





Ps. Fighterna är inte listade i någon form av ordning, numrena är enbart där för ordningens skull. Ds.

Julafton, julskinka, julmust och en förbannad jävla sjöfågel

Så var ytterligare en julafton avklarad, den 22:e i ordningen om mitt matematiska sinne inte sviker mig. Dagen har huvudsakligen spenderats med tre saker. Black (fantastiskt våldsamt shoot em up till playstation 2, denna bortglömda underhållningsbastion), Kalle Anka och Black Books (fantastiskt ovåldsam komediserie med Dylan Moran och Bill Bailey).

Kamrat Ljung dök upp på en blixtvisit som varade i sex avsnitt av Black Books (kan man kalla något en blixtvisit då?). I vilket fall drack han upp min sockerdricka och spred bitterhet och cynism. Som en sann broder och visionär bör. Det är julstämning det.

Nu sitter jag och begrundar att det, trots Kalle Anka, är ett ganska trevligt sätt att spendera en julafton. I varje fall så länge drömscenariot inte blir av. Dvs porr, starksprit och ostbricka. Utöver det funderar jag på att jag är sugen på rödvin. Och att Roky Erickson regerar. Det vanliga med andra ord.

Ska alldeles strax ta tag i att börja läsa Towers of Midnight (del 13 av den eminenta och ibland fantastiskt våldsamma fantasy-serien Wheel of Time, tillika världens bästa bokserie, Karolina Gynnings självbiografier inräknade). Vet dock inte om jag vågar eftersom nästa del (tillika sista delen) inte släpps förens 2012. Undergångsivrarna som påstår att världen ska gå under det året skulle bara våga ha rätt, jag kommer bli tjurig om jag inte får läsa klart serien någon jävla gång.

Nu ska jag tröstäta Noblesse och spela fifa 11, i brist på vettigare saker att vara beroende av. Förutom julskinka och Roky Erickson då.

Roky Erickson with Okkervil River - True Love Cast Out All Evil (2010)

"One is one. Another is another. Your father is your father. Your mother is your mother. Your sister is your sister. Your brother is your brother. One is one, another is another." - Think of as one (Roky Erickson)

Det är egentligen helt osannolikt att Roky Erickson fortfarande överhuvudtaget gör musik. Efter att på 60-talet med The 13th Floor Elevators varit med och skapat den psykadeliska rocken gick saker utför. Han greps i slutet av 60-talet med en joint på sig hamnade han inom psykvården och de kommande två decennierna kan summeras med ordet sinnessjukdom.

Med det i åtanke finns det få jag unnar möjligheten att göra en skiva som True Love Cast Out All Evil mer. Det är årets skiva, och det råder inget tvivel om den saken. Det går att höra spår av Rokys livsöde här och var på skivan, men det är i första hand en fruktansvärt vacker och hoppfull skiva som utsrålar värme och medmänsklighet.

Det är inte mycket som påminner om 13th Floor Elevators, utan det handlar snarare om vansinnigt snygg pop. Han kompas av indiebandet Okkervil River från hans egen hemstad Austin, något som hur udda det än kan tyckas vara är ett rent genidrag. Tillsammans med Rokys briljanta sång bär de låtarna framåt på bästa tänkbara sätt.

Med tanke på att det är Rokys första skiva med nytt material på 14 år hade det på förhand gått att ställa sig frågan hur det står till med låtskrivarförmågan. Svaret är att den förmodligen aldrig har mått bättre. Den står sig väldigt väl mot klassiker som Easter Everywhere och Psychadelic Sounds of the 13th Floor Elevators, om inte bättre. Det går inte att ana att han någonsin gjort något annat än att skriva musik som låter så här.

Trots att skivan innehåller några mörkare avstickare som exempelvis Goodbye Sweet Dreams och John The Lawman så är skivan en innerlig påminnelse om att det kan vara precis hur jävla mörkt som helst men att det trots det går att ta sig upp igen. Och det från någon som sett livet från båda sidor.

Albanska

Jag är inte helt säker på att det här inte bara är ett extraspår till den albanska utgåvan av Highway 61 Revisited, i likhet med de bonuslåtar man alltid lägger på japanska utgåvor. I vilket fall är låten nästan lika bra baklänges, nästan.