Nick Cave & The Bad Seeds - Your Funeral...My Trial (1986)

"Here I am, little lamb...let all the bells in whoredom ring. All the crooked bitches that she was(Mongers of pain). Saw the moon become a fang. Your funeral, my trial" - Your Funeral, My trial (Nick Cave)

Tittar man på vad Nick Cave & The Bad Seeds är idag så är det svårt att tänka sig att bandet i begynnelsen inte helt sällan var bespottat av kritiker. Ganska märkligt med tanke på vilken tämligen välsmord mörkervarieté bandet var redan från början. Låt gå för att debuten From Her To Eternity bär så tunga spår av The Birthday Party att den är lätt att förväxla med bakfylla (om än angenäm bakfylla), men man växte snabbt in en helt egen kostym.

Med sitt fjärde studioalbum Your Funeral...My Trial började man närma sig perfektion. Den karäkteristiska pianoondskan ligger tät över skivan, Blixa Bargeld gör sitt allra bästa för att spela gitarr utan att det påminner ens lite om gitarrspelande och Mick Harvey gör precis som vanligt det mesta samtidigt.

Den stora skillnaden på Your Funeral och föregångarna är att låtarna genomgående är starkare, men viktigast av allt, helheten är mer sammanhängande. Skivan tar sin tid, låter allt komma naturligt och vrider om kniven där det gör som ondast.

Nick Cave hade kunnat fortsätta producera skivor som The Firstborn is Dead och bli ihågkommen som en fantastisk låtskrivare. Med Your Funeral och efterföljande skivor cementerade han sin plats som en av de främsta låtskrivarna som slog igenom under 80-talet (och i min bok en av de främsta någonsin). Precis så bra är han.

Tintin, rislampor och Bono

Jag önskar att jag kände mig som en Steely Dan-sång. Mystisk, inte helt begriplig, cool. Zen. Just nu känner jag mig bara uttråkad och sjukligt förutsägbar. Lite som en U2-sång. Inte det minsta eftersträvansvärt.

Funderar på att åka till IKEA och köpa en lampa. Det kan kanske ses som en symbolisk handling, lysa upp mörkret och så vidare. Men nej, jag behöver bara en lampa.

I övermorgon ska jag gå på premiären av Tintin. Har egentligen inga förväntningar alls. Tintin ser mer ut som Edward Blom än som Tintin och Kapten Haddock är inte vidare porträttlik han heller. Men inget är mer barndom är Tintin. Jag brukade vallfärda till biblioteket en gång i veckan för att låna nya album när jag var liten. Kan fortfarande de flesta utantill.

Tomhet och saker som i tomhet ryms

Någon jag inte vill ska åka ifrån mig åkte idag ifrån mig. När hon kommer hem har jag istället åkt ifrån henne. Två veckor borde inte vara något alls. Men ibland är två veckor som att försöka andas genom ett sugrör. Vad gör man när egentid är det mest skrämmande man kan utsättas för? När absolut ingenting lockar för fem öre och det mest stimulerande man kan göra är att rulla ihop ensamheten och röka den? Dra ner den i lungorna tills den definierar en fullständigt.

Som tur är finns det musik för sådana dagar. Finskt urskogsmörker ála Ghost Brigade. Någon förstår. Någon sympatiserar. Någon har haft framförhållning nog att skriva soundtracket till just precis sådana dagar.

Som tur är kan även den värsta dagen ha ljuspunkter. Hittade Göteborgs (enligt tanten på akademibokhandeln) enda exemplar av Jeanette Wintersons Why be Happy when You Can be Normal samt biografin över Nick Cave. Misär ska med misär bekämpas.

Grönsaker

Jag äter för lite grönsaker. Trots det brukar jag försöka köpa hem dem. Resultatet? Jag glömmer bort dem och de blir liggande, och i slutänden dåliga. Slutsatsen är att jag antingen helt borde sluta köpa grönsaker, eller så borde någon komma hem till mig och skära upp grönsaker inför varje måltid. Alternativt får jag fästa en lapp på kylskåpet, "grönsaker för i helvete, grönsaker.

Allt är småordens fel

I en modern värld full av språkliga fenomen som internetspråk och svengelska smyger sig en sak fram som lite mer förhatlig än andra. Jag pratar om småorden. Det slog mig nyligen när jag satt och kollade på tv och sedan dess har jag inte kunnat låta bli att notera det.

Ta halv åtta hos mig som exempel. Någon ska ge ett omdöme på maten och hasplar ur sig ”Jo, maten var riktigt god faktiskt”. Finns det något som helst skäl att anta att en person som ska laga mat åt en i tv inte skulle kunna laga mat? Så varför är faktiskt med på slutet? Det är som att folk inte kan låta en mening stå för sig själv utan att fylla ut den med fluff. Är de rädda för att den extra sekunden av tystnad ska mutera och attackera dem om de inte kväver den snabbt?

En annan favorit jag noterade i ett annat sammanhang är ”det var, typ, en man”. Vad är alternativet? En kvinna? En transsexuell? En gås? För ifall svaret är ja i något av de fallen så finns det redan fullt funktionella sätt att uttrycka det på utan att nyttja ordet typ.

Mest irriterande är ändå att jag själv med jämna mellanrum kommer på mig själv med att göra det. I synnerhet när folk kommer fram och frågar om jag har eld. ”Nej, tyvärr” brukar jag svara då. Som om jag är rädd för att verka otrevlig ifall jag bara säger nej. Men tyvärr har inget med saken att göra. Har man valt att bli rökare och dessutom planerat sitt liv så dåligt att man inte har tändare så är min sympati begränsad. Men ändå visar det där lilla onödiga ordet sitt fula tryne på slutet och adderar information till min mening som jag inte kan stå för. Utan att jag ens tänker på det.

Dessutom kan det ju bli hur fel som helst på krogen. Ponera att någon kommer fram och frågar en efter kokain. ”Nej, tyvärr”. Tänk sedan om det är en polis som frågar. Nej, småorden är livsfarliga.

Språkutveckling ser jag i allmänhet för det allra mesta som något positivt, utan den hade vi alla förmodligen fortfarande låtit som Carl Jan Granqvist. Ett bra exempel är just typ, som trots många språkpuristers inställning att alla som använder det borde kölhalas är ganska användbart i många situationer. Men ”det var, typ, en man” är inte ett av dem. Det får inte gå över till att bli slarvigt. Tumregeln borde vara att det man menar och det man säger ska vara samma sak.

Eels - Electro-shock Blues (1998)

"The kids are diggin' up a brand new hole where to put the deadbeat mom. Grandpa's happy watching video porn with the closed-caption on and father knows best about suicide and smack" - Cancer for the Cure (Eels)

All stor konst föds ur lidande brukar klyschan lyda. I så fall framstår de flesta i jämförelse med Eels huvudsakliga låtskrivare Mark Oliver Everett som posörer. Bakgruden till skivan är moderns bortgång och systerns självmord, båda inträffade inom drygt två år av varandra. Om det märks? Tja, gissa?

Skivan är stundtals så brutalt ärlig att man kan ta på känslorna, smeka dem och göra dem till sina egna. Även ifall det mest traumatiska man varit med om är en bruten nagel. Textmässigt är skivan dessutom förtjänstfullt nog väldigt vardaglig, som när Everett gör musik av sin systers sista dagboksinlägg eller sjunger om sjukhusmat.

Musikaliskt är det spretigt, minst sagt. Låtar som Cancer for the Cure och Hospital Food gör sitt bästa för att leva upp till epitetet "Electro-shock Blues" medan låtar som Last stop: This Town, The medication is Wearing Off och Ps. You Rock My World är rätt ordinär indierock, utan att för den sakens skulle vara ett dugg mindre kraftfull. Blandningen bidrar bara till att bygga upp en känsla av kaos som klär skivan utmärkt.

Electro-shock Blues är inte bara en av de bättre skivorna som släpptes under 90-talet, det är även en av de mest unika sett till genomslag och på vilket sett den behandlar ämnen som många har försökt säga mycket om. Dessutom är det sanslöst snygga omslaget skäl nog att älska skivan villkörslöst. Den förtjänar det.

Nick Cave & The Bad Seeds - No More Shall We Part (2001)

"Where is Mona? She's long gone. Where is Mary? She's taken her along. But they haven't put their mittens on. And there's fifteen feet of pure white snow?" - Fifteen Feet of Pure White Snow (Nick Cave & The Bad Seeds)

När det sena 1900-talets främsta låtskrivare slutligen lyckades kassera Heroinberoendet en gång för alla lagom till millenieskiftet borde det rimligtvis ha funnits en del skäl att oroa sig för Megadeth-syndromet. D.v.s. att artister (i fallet Megadeths Dave Mustaine) ofta blir astråkiga efter en framgångsrik vända på rehab. Som tur är finns det lyckliga undantag. Robet Downey Jr är ett om man lämnar musiken för en stund. Nick Cave är ett annan. No More Shall We Part kan nämligen vara den främsta i en lång rad av fantastiska skivor.

Musikaliskt hamnar den någonstans precis mellan Let Love In och The Boatmans Call. Det blandar lungt och pianodominerat med inte fullt så lungt och pianodominerat. Att The Bad Seeds kompletterats med Warren Ellis bidrar till att bandet låter mer komplett. Hans stråkar adderar en ny dimension till bandets sound. Det är därmed förmodligen den vackraste skivan bandet har producerat.

Mörkret finns givetvis fortfarande kvar, men blir aldrig ironiskt ála Murder Ballads eller för den delen hatiskt ála Let Love In. Istället bjuder skivan på 12 mörka och sorgliga ballader som utan brådska borrar sig rakt in i bröstet på en och där vänder ut och in på en. Det är svårt att diskutera saker som arrangemang, texter, melodier och känslomässigt genomslag utan att vid något tillfälle använda ordet perfekt. Även Nick Caves röst har fått en spark i rätt riktning och är mer varierad än någonsin förr.

Från inledande As I Sat Sadly by Her Side till avslutande Darker with the Day är skivan en bitterljuv resa som emellanåt är vacker, emellanåt obekväm och alltid njutbar. Som vanligt går det aldrig att slappna av fullt ut, ens under de lugnaste stunderna. Det är lite som en jordgubbssmoothie spetsad med syra. Man älskar det men vet samtidigt att något när som helst kommer gå allvarligt åt helvete. Vare sig det handlar om olycklig kärlek, drogparanoia eller världen i allmänhet.

No More Shall We Part är en milstolpe och ett mästerverk och befäster Nick Cave som en av tidernas allra främsta låtskrivare och en poet som besitter en magisk förmåga att krypa under ens skinn. Bakom står The Bad Seeds och lyfter visionen till den nivån av andlöshet och briljans som den förtjänar. Att säga något mer om skivan vore att upprepa det som redan sagts, så jag låter bli.