Allt är småordens fel

I en modern värld full av språkliga fenomen som internetspråk och svengelska smyger sig en sak fram som lite mer förhatlig än andra. Jag pratar om småorden. Det slog mig nyligen när jag satt och kollade på tv och sedan dess har jag inte kunnat låta bli att notera det.

Ta halv åtta hos mig som exempel. Någon ska ge ett omdöme på maten och hasplar ur sig ”Jo, maten var riktigt god faktiskt”. Finns det något som helst skäl att anta att en person som ska laga mat åt en i tv inte skulle kunna laga mat? Så varför är faktiskt med på slutet? Det är som att folk inte kan låta en mening stå för sig själv utan att fylla ut den med fluff. Är de rädda för att den extra sekunden av tystnad ska mutera och attackera dem om de inte kväver den snabbt?

En annan favorit jag noterade i ett annat sammanhang är ”det var, typ, en man”. Vad är alternativet? En kvinna? En transsexuell? En gås? För ifall svaret är ja i något av de fallen så finns det redan fullt funktionella sätt att uttrycka det på utan att nyttja ordet typ.

Mest irriterande är ändå att jag själv med jämna mellanrum kommer på mig själv med att göra det. I synnerhet när folk kommer fram och frågar om jag har eld. ”Nej, tyvärr” brukar jag svara då. Som om jag är rädd för att verka otrevlig ifall jag bara säger nej. Men tyvärr har inget med saken att göra. Har man valt att bli rökare och dessutom planerat sitt liv så dåligt att man inte har tändare så är min sympati begränsad. Men ändå visar det där lilla onödiga ordet sitt fula tryne på slutet och adderar information till min mening som jag inte kan stå för. Utan att jag ens tänker på det.

Dessutom kan det ju bli hur fel som helst på krogen. Ponera att någon kommer fram och frågar en efter kokain. ”Nej, tyvärr”. Tänk sedan om det är en polis som frågar. Nej, småorden är livsfarliga.

Språkutveckling ser jag i allmänhet för det allra mesta som något positivt, utan den hade vi alla förmodligen fortfarande låtit som Carl Jan Granqvist. Ett bra exempel är just typ, som trots många språkpuristers inställning att alla som använder det borde kölhalas är ganska användbart i många situationer. Men ”det var, typ, en man” är inte ett av dem. Det får inte gå över till att bli slarvigt. Tumregeln borde vara att det man menar och det man säger ska vara samma sak.

Eels - Electro-shock Blues (1998)

"The kids are diggin' up a brand new hole where to put the deadbeat mom. Grandpa's happy watching video porn with the closed-caption on and father knows best about suicide and smack" - Cancer for the Cure (Eels)

All stor konst föds ur lidande brukar klyschan lyda. I så fall framstår de flesta i jämförelse med Eels huvudsakliga låtskrivare Mark Oliver Everett som posörer. Bakgruden till skivan är moderns bortgång och systerns självmord, båda inträffade inom drygt två år av varandra. Om det märks? Tja, gissa?

Skivan är stundtals så brutalt ärlig att man kan ta på känslorna, smeka dem och göra dem till sina egna. Även ifall det mest traumatiska man varit med om är en bruten nagel. Textmässigt är skivan dessutom förtjänstfullt nog väldigt vardaglig, som när Everett gör musik av sin systers sista dagboksinlägg eller sjunger om sjukhusmat.

Musikaliskt är det spretigt, minst sagt. Låtar som Cancer for the Cure och Hospital Food gör sitt bästa för att leva upp till epitetet "Electro-shock Blues" medan låtar som Last stop: This Town, The medication is Wearing Off och Ps. You Rock My World är rätt ordinär indierock, utan att för den sakens skulle vara ett dugg mindre kraftfull. Blandningen bidrar bara till att bygga upp en känsla av kaos som klär skivan utmärkt.

Electro-shock Blues är inte bara en av de bättre skivorna som släpptes under 90-talet, det är även en av de mest unika sett till genomslag och på vilket sett den behandlar ämnen som många har försökt säga mycket om. Dessutom är det sanslöst snygga omslaget skäl nog att älska skivan villkörslöst. Den förtjänar det.

Nick Cave & The Bad Seeds - No More Shall We Part (2001)

"Where is Mona? She's long gone. Where is Mary? She's taken her along. But they haven't put their mittens on. And there's fifteen feet of pure white snow?" - Fifteen Feet of Pure White Snow (Nick Cave & The Bad Seeds)

När det sena 1900-talets främsta låtskrivare slutligen lyckades kassera Heroinberoendet en gång för alla lagom till millenieskiftet borde det rimligtvis ha funnits en del skäl att oroa sig för Megadeth-syndromet. D.v.s. att artister (i fallet Megadeths Dave Mustaine) ofta blir astråkiga efter en framgångsrik vända på rehab. Som tur är finns det lyckliga undantag. Robet Downey Jr är ett om man lämnar musiken för en stund. Nick Cave är ett annan. No More Shall We Part kan nämligen vara den främsta i en lång rad av fantastiska skivor.

Musikaliskt hamnar den någonstans precis mellan Let Love In och The Boatmans Call. Det blandar lungt och pianodominerat med inte fullt så lungt och pianodominerat. Att The Bad Seeds kompletterats med Warren Ellis bidrar till att bandet låter mer komplett. Hans stråkar adderar en ny dimension till bandets sound. Det är därmed förmodligen den vackraste skivan bandet har producerat.

Mörkret finns givetvis fortfarande kvar, men blir aldrig ironiskt ála Murder Ballads eller för den delen hatiskt ála Let Love In. Istället bjuder skivan på 12 mörka och sorgliga ballader som utan brådska borrar sig rakt in i bröstet på en och där vänder ut och in på en. Det är svårt att diskutera saker som arrangemang, texter, melodier och känslomässigt genomslag utan att vid något tillfälle använda ordet perfekt. Även Nick Caves röst har fått en spark i rätt riktning och är mer varierad än någonsin förr.

Från inledande As I Sat Sadly by Her Side till avslutande Darker with the Day är skivan en bitterljuv resa som emellanåt är vacker, emellanåt obekväm och alltid njutbar. Som vanligt går det aldrig att slappna av fullt ut, ens under de lugnaste stunderna. Det är lite som en jordgubbssmoothie spetsad med syra. Man älskar det men vet samtidigt att något när som helst kommer gå allvarligt åt helvete. Vare sig det handlar om olycklig kärlek, drogparanoia eller världen i allmänhet.

No More Shall We Part är en milstolpe och ett mästerverk och befäster Nick Cave som en av tidernas allra främsta låtskrivare och en poet som besitter en magisk förmåga att krypa under ens skinn. Bakom står The Bad Seeds och lyfter visionen till den nivån av andlöshet och briljans som den förtjänar. Att säga något mer om skivan vore att upprepa det som redan sagts, så jag låter bli.

Vaken

Ibland kan det bästa som finns vara att vakna tre timmar innan man ska gå upp och tro att det är dags att gå upp. Känslan när man tittar på klockan är alltid oslagbar. Det är dessutom ännu bättre när man vaknar och solen skiner in genom fönstret. Så borde det vara varje dag. Alltid, året runt.

Och så borde jag inte vara så uttråkad att jag nästintill stirrar rakt in i väggen för att jag inte kommer på något att göra, det är inte angenämt.

Poesi

Ursäkta men jag har lite svårt för majoritetsbeslut...

Perfection, of a kind, was what he was after,
And the poetry he invented was easy to understand;
He knew human folly like the back of his hand,
And was greatly interested in armies and fleets;
When he laughed, respectable senators burst with laughter,
And when he cried the little children died in the streets.

W.H. Auden - Epitaph on a Tyrant

Förstår inte varför jag sitter och läser poesi istället för att duscha, men jag älskar W.H. Auden.

Metal Gear Solid

Jag är tillbaka. Samma helikopterplatta. Alltid samma fråga. Varför har de en rysk attackhelikopter? Samma hangar som jag obemärkt ska försöka ta mig in i.

Historien är än så länge okomplicerad. Jag ska infiltrera en militärbas i Alaska som tagits av terrorister. Jag är ensam, obeväpnad och fruktansvärt stressad. Fienderna är smartare än de borde få vara i ett så gammalt spel och kameravinklarna hjälper inte alls. Till skillnad från nyare actionspel kan jag dessutom inte panorera kameran själv.

Den här gången vet jag dessutom vad som väntar längre fram.

Jag undrar om jag kommer förstå konspirationerna och intrigerna fullt ut den här gången. Den där förbannade handlingen som vid jämförelse för Paradise Lost att framstå som lättuggad kiosklitteratur.

Jag spelar återigen Metal Gear Solid och älskar varje minut av det. Kanske för att det till skillnad från många nyare spel faktiskt erbjuder en utmaning, genuin stämning och är riktigt spännande. Kanske för att det har den bästa och mest ambitiösa handling ett tv-spel någonsin har haft. Kanske för att soundtracket inte går att beskriva med något annat ord än episkt. Kanske för att jag är en förvuxen mansbebis. Oavsett vilket så vet jag att jag aldrig kommer sluta älska det när jag sitter där och återupplever några av de bästa timmarna i mitt liv.

Beslutsångest

På nattduksbordet just nu: Nick Cave - And the Ass Saw the Angel, Cormac McCarthy - All the Pretty Horses, Jeanette Winterson - The Stone Gods, Tom Feiling - Kokain, Drogen Som Erövrade Världen och Steve Erikson - Gardens of the Moon. Beslutsångesten ger mig huvudvärk. Varför kan jag aldrig hålla mig till en bok?